Gunvor Sand Edwall: ”Envetna låtar som bara mal”

Krönikor
PUBLICERAD:
”Det kan räcka med att se purjolök på grönsakshyllan i butiken för att trigga igång just den låten”, skriver Gunvor Sand Edwall.
Foto: Jessica Gow/TT

För det mesta sker det medan jag är ute och promenerar. Eller egentligen är det då, som jag blir medveten om det. Ibland börjar det under natten, i drömmen, och sen får jag dras med eländet hela nästa dag, kanske flera dagar, om det har satt sig ordentligt. Och det är näst intill omöjligt att bli av med. Nej, det handlar inte om migrän eller någon annan svårartad fysisk smärtsam historia utan om öronmask, envetna låtar som bara mal och mal och mal. Den senaste låten som drabbade mig törs jag nästan inte nämna av rädsla för att den ska börja om igen i mitt stackars plågade huvud. Och ja, det är redan för sent.

En dag i förra veckan gick jag intet ont anande i vårsolen och funderade på lämpligt tema för min aprilkrönika. Även om tankarna för närvarande mest kretsar kring den rådande världssituationen, kände jag att jag ville skriva om något mer lättsamt än i min förra krönika. Påsken kanske? Något om min barndoms påskhelger, om att utklädd till påskkäring springa runt till kompisarna och kasta egenritade godissprängda påskbrev i deras farstur. Beskriva stämningen vid påskbrasan och lyckan när de fåtaliga raketerna steg mot den klara vårhimlen och exploderade i ett stjärnregn. Eller när jag som liten ettagluttare för första gången kommit i kontakt med Jesu korsfästelse och lärt mig ett par psalmer, som jag på långfredagen gick omkring och sjöng för mig själv med tårarna strömmande utför kinderna: ”Jesus för världen givit sitt liv”. Så vacker. Så sorglig. Så berörande.

Och där! Pang! Där satt den! Psalmen alltså. Hela promenaden. Jag försökte frenetiskt tänka på annat, men det var naturligtvis förgäves. Det tog dagar innan den försvann. Och då ersattes den naturligtvis av en annan, också det en psalm, den här gången ”Det är en ros utsprungen”, som spelades i förra veckans Kulturfrågan i SVT. Flera gånger under natten vaknade jag av att jag hade fastnat på samma ställe i den stämma som jag sjöng i ungdomskören för mer än femtio år sen. På morgonen fanns den kvar. I oförminskad styrka.

Den märkligaste låten som med jämna mellanrum drabbar mig är ”Var bor du lilla råtta?”, en barnvisa med förödande fästkraft. Varför vet jag inte, för det är inte den som jag har sjungit mest för barn och barnbarn; nej, det måste vara ”Byssan lull”, som jag entonigt har sjungit gång på gång tills det lilla barnet har somnat av ren tristess. Och jodå, den dyker också upp i min uttröttade hjärna ibland, och då handlar det mest om i vilken ordning verserna ska komma. Men den allra värsta och mest svårartade av all denna öronmask är nog ändå Povel Ramels ”The Purjolök Song”. Det kan räcka med att se purjolök på grönsakshyllan i butiken för att trigga igång just den låten.

Och har jag nu smittat dig med öronmask, så ber jag dig att förlåta mig. Det var inte meningen… Glad påsk!