”Hur många år är du?” Kontrollfrågan ställs av min sjuårige son. Det är morgon och jag har just upptäckt att jag glömt lägga ner frukt i hans ryggsäck och han tycker att jag är förvirrad och gammal. Som bakgrund kan nämnas att han några veckor tidigare har haft i läxa att skriva några meningar om sin familj. Han skrev då att jag är 38 år. Jag rättade honom lite och sa att jo, jag fyller 38 i år men är 37 nu. Fick då en blick som inte gick att misstolka. Jag verkligen ingen koll. Och han hade ju rätt, jag är faktiskt 38 år, ska fylla 39. Nu ställde han alltså kontrollfrågan för att se om jag alls var tillförlitlig. Jag klarade lyckligtvis testet, jag har numera full koll på åtminstone min egen ålder.
Men det har fått mig att fundera en del på det här med ålder. Den enda åldersrelaterade krisen jag haft tidigare var när jag fyllde 18 år och tyckte att det var läskigt att helt plötsligt vara vuxen och ha så mycket ansvar. Det gick dock över ganska snabbt och någon 30-årskris märkte jag aldrig av. Jag tyckte nog snarare att det var härligt att bli äldre, jag var väldigt tillfreds med mitt liv där och då.
Egentligen har jag oftast haft en ganska avslappnad relation till ålder. Det är bara en siffra. Jag umgås med människor i alla möjliga åldrar och just ålder är inget jag brukar reflektera över. Jag tror att jag i mångt och mycket har min mamma att tacka för det. Under min uppväxt såg jag alltid henne som en vuxen person. En helt vanlig vuxen person. När jag blev lite äldre berättade hon att hon aldrig någonsin har känt sig vuxen. Den person som för mig alltid har varit sinnebilden av en vuxen har aldrig känt sig vuxen själv! Där och då släppte jag alla tankar om att jag någonsin skulle försöka känna mig vuxen. Det kommer väl på köpet med alla erfarenheter livet bjuder på och om mamma uppfattas som vuxen så gör säkert jag det också.
Nu börjar jag däremot fundera på om det kanske börjar bli dags för den stora krisen? Jag närmar mig 40 år och livet har kanske inte riktigt blivit som jag tänkt. Snart 40, singel och barn varannan vecka. Det var inte riktigt så jag såg framför mig att livet skulle bli.
Egentligen kanske det inte är så mycket av en ålderskris som en identitetskris. Vem är jag nu när hela livet är vänt upp och ner? Jag har alla möjligheter att omforma livet som jag vill, men vad vill jag? Och är det bara en slump att det sammanfaller med att jag närmar mig 40-strecket? Bryderierna lär fortsätta.