Förberedelser och åter förberedelser. Hemma hos Issi Lagerqvist, samordnare för Refugees Welcome Karlstad, går telefonen varm när hon tillsammans med andra volontärer gör sig redo för att ta emot flyktingar från Ukraina.
Men hon har svårt att se att Sverige skulle klara av en stor tillströmning – om inte svenskarna, och värmlänningarna, själva öppnar upp sina hem.
– Kom in, hoppas du inte är rädd för hundar!
Issi Lagerqvist är inte bara engagerad i att hjälpa människor i nöd, utan även hundar. Här, i hemmet i Molkom, välkomnas besökare av flera fyrfotade och pälsbeklädda vänner från Ryssland.
– På lördag kommer vår nästa hund, jag är så nervös och hoppas att allt ska gå i lås. Det är gatuhundar som levt i vad jag kallar det koncentrationsläger i Ryssland. De har stora trauman bakom sig, berättar hon.
Dammar av resurser
Men det är inte hundarna vi ska prata om i dag, även om det är svårt att låta bli att diskutera det utbredda djurplågeriet som försiggår världen över. Issi Lagerqvist är samordnare för organisationen Refugees Welcome Karlstad, som just nu dammar av det nätverk man skapade under flyktingkrisen 2015–2016.
– Jag gör många olika saker parallellt, bland annat att få ihop pengar till transport av medicin till Ukraina. Men jag jobbar också mycket med nätverkande på det lokala planet. Hittills har inte så många ukrainare kommit hit, vilket gör att vi har mer tid att förbereda oss än vad man till exempel har i Nynäshamn eller Ystad.
Beroende av samhället
Issi Lagerqvist har svårt att se att Sverige och Värmland skulle klara av att ta emot, som det spås – upp emot 200 000 flyktingar från Ukraina, utan att människor öppnar upp sina hem.
– Migrationsverket tog under 2015 och 2016 emot ungefär 100 000 människor, men hade egentligen bara platser för 10 000 personer. Boendena har avvecklats så nu måste civilsamhället öppna upp, annars kommer det här aldrig att fungera.
En sak som oroar henne är det hittills svala intresset för att ta emot ukrainska flyktingar. Till Refugees Welcome Karlstad har få hört av sig och anmält sig som frivilliga att hjälpa till, något som förvånar henne.
– Kanske ska jag ge värmlänningarna chansen först, men det bekymrar mig ändå att inte fler visat intresse. Samhället känns kallare än under 2015, då såg man ett fantastiskt engagemang och vi öppnade upp våra gränser. Sedan svängde politiken och rasistiska undertoner i retoriken började bli allt mer accepterat.
Hon fortsätter:
– Jag tror inte att det var folket, utan politikerna som gjorde att man började bli negativ till att ta emot fler. Jag hoppas ändå att vi kan väcka upp civilsamhället igen och att det finns något djupt rotat inom oss att öppna upp och ta emot flyktingar från Ukraina.
Hela summan går fram
Under tiden som hon pratar plingar telefonen. Flera chattar är i gång – det är stor samordning som krävs för att frivilligorganisationen ska fungera.
– Vi jobbar alla på frivillig basis och skänker man pengar till oss går hela summan till hjälp, till skillnad från de stora organisationerna som ska ha pengar till löner. Vi är en del i det nationella nätverket Refugees Welcome. Bara någon timme efter att Ryssland gick in i Ukraina gick våra första minibussar med sovsäckar, filtar och mat iväg.
Hinner förbereda
När allt fler ukrainska flyktingar börjar komma till Värmland är planen att pinpointa vad olika familjer och människor behöver hjälp med. Det kan handla om allt från boende till kläder eller hjälp med att förstå den svenska byråkratin. Just handlar mycket om att kunna skicka medicin och pengar, men om några veckor kan situationen se annorlunda ut om många kommer hit.
– Som sagt var, vi har ett privilegium som hinner förbereda oss. Vi har nu lite tid på oss att ordna ukrainska och ryska tolkar och ta kontakt med kommunen för att samordna insatser.
Hur tror du själv att situationen kommer utveckla sig?
– Jag gillar egentligen inte att spekulera, för min roll bygger mycket på att ge korrekt information. Men svenskar lever i en skyddad och till viss del naiv och egoistisk ankdamm, och när hoten till och med kommer mot vårt eget land tror jag att många måste vakna upp. Vi vet inte vad som kommer hända, och ibland drar jag parallellen till den 1 september 1939. Tyskland gick in i Polen, men ingen hade någonsin trott att det skulle leda till ett världskrig.
Issi Lagerqvist avslutar:
– Jag tror att vi måste vara förberedda på allt – men jag hoppas såklart att kriget ska ta slut snart. Krig är fruktansvärt och de som kommer hit kommer vilja åka hem igen. Det skulle vi själva ha velat. Men det kommer ta tid att bygga upp deras land igen och tills dess måste de få hjälp av oss alla.