Gunvor Sand Edwall: ”Vad var det jag sa?”

Krönikor
PUBLICERAD:
En brandman utanför en bombad byggnad i Kiev.
Foto: Vadim Ghirda

Ur askan i elden; knappt kan vi andas ut (och in) efter en omfattande och omvälvande pandemi som kanske inte är riktigt över än. Men nu har vi fått annat att tänka på. Och oroa oss för. Ett krig nästan inpå knuten med väldigt otrevliga och hotfulla varningar från en totalt besinningslös och oberäknelig makthavare, ett krig som på bara några veckor har skördat tusentals människoliv och gjort miljontals människor hemlösa. Och nej, lika lite som vi såg pandemin komma, kunde vi se detta i kristallkulan.

Eller var det verkligen så? Själv var jag i början av nittiotalet skeptisk till att man totalt sågade Rysslands möjligheter att komma igen militärt efter Sovjetunionens sönderfall med ett antal nya stater som resultat, bland andra våra baltiska grannar och det nu så sargade Ukraina. Men genom historien har vi sett hur den ryska björnen gång på gång har vaknat, rest sig och lämnat sitt ide – ibland rejält skadskjuten, och vi vet ju alla hur farlig en sårad björn är. Och lika tvivlande som jag var till att avfärda Ryssland som en stat med militär makt, lika tvivlande ställde jag mig till den efterföljande nedmonteringen av det svenska försvaret med förband som lades ned och den allmänna värnplikten som avskaffades.

Någon MÖP, alltså militärt överintresserad person, är jag inte, men redan som ung röd pacifist blev jag för ovanlighetens skull övertygad av min (ännu rödare) pappa i en mycket het och mycket hetsig diskussion om försvaret. Hans argument för alliansfrihet och ett starkt försvar baserat på allmän värnplikt som en garanti för demokratin fick mig att helt ändra åsikt i denna fråga, och denna övertygelse har följt mig genom livet. Med facit i hand och den ryska återuppväckta björnen på bara två flygtimmars avstånd kan jag nu bara säga: ”Vad var det jag sa?” Det ligger inte minsta spår av triumf eller glädje i det, vilket ju kan vara fallet i andra sammanhang när det visar sig att man har haft rätt hela tiden (även om det med åren har blivit alltmer oviktigt att få rätt). Nej, nu känner jag mig mest ledsen och orolig och lite uppgiven, för nog kunde vi haft råd med ett aktivt försvar under dessa förlorade år? Dessutom vet vi ju att det i allmänhet tar mycket längre tid och kostar mycket mer att bygga upp än att riva ner.

Det kan vara lätt att bara ge upp inför en till synes övermäktig motståndare, och man kan ju undra vad vi skulle ha att komma med om det otänkbara och ofattbara hände, precis som nog många av oss tänkte i början av Rysslands invasion av Ukraina – den som skulle bli en promenadseger för Ryssland. Men ukrainarna svarade, både civilt och militärt. Med största säkerhet räcker det inte. Men för Ryssland har det börjat likna en pyrrhusseger, en sådan som kostar mer än den smakar. Tack vare ukrainskt försvar och motstånd.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.