Tim Sterner: ”Minns Kirill och Alan”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
”De barn som överlever den här konflikten kommer att ärva döda städer,” skriver Tim Sterner.
Foto: Evgeniy Maloletka

Min son är över två år. Han kan gå själv. Men jag bär honom oftare nu. Håller honom tätt intill.

Jag tänker på Kirill vars livlösa lilla kropp bars in av styvpappan på sjukhuset i ukrainska Mariupol. Bilden har bränt sig fast på näthinnan. Det bränner i ögonen.

Jag tänker på kriget som måste utbryta invärtes, när chock, rädsla, ilska och sorg blandas till en molotov som krossas mot det inre kravallstaketet av revben och sätter livet i brand.

Att se en mamma ömt smeka sin döda sons kind, som för att säga god natt en sista gång. Jag kan knappt leva med det. Så hur ska hon kunna göra det?

Jag skulle inte kunna överleva i en värld utan min sons knasiga leende och hans varma kramar. Jag skulle inte förmå mig att vakna på morgonen utan ljudet av hans små fötter som tassar omkring utanför sovrumsdörren, innan han öppnar och kommer in med ett gosedjur under armen.

Barn är inte ämnade att ligga på en brits med granatsplitter i huvudet. Oavsett vilka mål Putin har med det här avskyvärda kriget så är barnens liv viktigare. Det är de som ärver den här världen och ska bygga en framtid för mänskligheten. Men man kan inte bygga något bestående av pulveriserade fasader och rök. De barn som överlever den här konflikten kommer att ärva döda städer.

Men om det är något som blivit tydligt så är det att den ukrainska folksjälen inte går att jämna med marken. Ju mer Ryssland försöker kväva ukrainska folkets kämparglöd, desto starkare lyser den. Det är något som kommande generationer behöver ärva. Att inte ge upp, hur mörkt det än verkar. Ta en dag i taget. Låt de döda barnens liv vara tändstål som väcker nya gnistor i mörkret. Vi är alla skyldiga dem att göra allt i vår makt för att skapa en bättre framtid.

Jag vill att min son ska få växa upp i en värld bortom krig och pandemi. Jag vill att han ska få uppleva livet på andra sidan av klimatrapporternas mörka moln. Han är värd mer än det här.

Min generation har varit förskonad. Vi har inte behövt leva i skuggan av ett världskrig och en pandemi. Nu tycks det som att vi kommer uppleva båda inom loppet av några år. När SARS-CoV-2 äntligen inte längre räknas som en samhällsfarlig smitta så blir det krig. När ska vi få andas?

Det kanske är en orättvis fråga. Det finns människor i andra delar av världen som i åratal har levt med farliga smittor och stridigheter. När ska de få andas?

Lika mycket som jag tänker på Kirill i Ukraina, så tänker jag på Alan som drunknade under flykten från Syrien och flöt iland vid turkiska Bodrum. Det är de döda barnen som är krigets sanna ansikte. Oavsett om man väljer att kalla det något annat för att avdramatisera det, som Putin. Det är krig. Och det är kommande generationer som får betala priset för det vi gör.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.