När jag började skriva den här krönikan pågick inget krig i Ukraina. Jag skulle skriva en krönika om flytten jag är mitt uppe i och hur jobbigt det är att ingenting verkar kunna gå smidigt. Jag skulle skriva om hur jobbigt det är att på grund av en separation helt plötsligt behöva bestämma allt själv igen. Men över en natt ställdes mina problem i ett helt annat ljus och jag kom av mig med ursprungstanken. Min egen lilla värld hamnade i skuggan av den stora världen. Kan jag skriva om mina problem med allt som pågår i världen?
Mina problem kändes plötsligt pyttesmå i jämförelse med människor som kämpar för sina liv. Som kanske måste lämna allt de har. Själv har jag alla möjligheter att bygga upp något nytt. Jag måste kanske gå lite omvägar för att få det som jag vill, men i förhållande till alla krigshärdar i världen så är det ju nästan ofattbart privilegierat att jag ens har möjligheten att kunna välja exakt hur jag vill ha det. Det kan jag så klart se när jag sätter saker i perspektiv.
Men samtidigt, i min lilla värld, så fortsätter ju mina förhållandevis små problem. Alla dessa små hack i flyttmaskineriet. Det är en ny tv som när den packas upp hemma visar sig ha sprickor i skärmen. Det är lådfronter som inte finns inne i rätt färg. Det är lång leveranstid på soffa. Det är oändligt med flyttlådor som behöver packas upp och känns som att de aldrig tar slut. Det är saker som fortfarande inte delats upp och oändligt med boklådor som inte är flyttade än. Det pågår också en vardag med jobb, hämtning och lämning på fritids, mat som ska lagas och barn som ska nattas. Det är inte konstigt att det känns övermäktigt ibland.
Men så kommer det där dåliga samvetet. Inte ska jag gnälla när det är så många som har det värre. Nej, det kanske jag inte ska. Men samtidigt är det möjligt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att jag gnäller över mina petitesser är kanske en jättebra ventil för mig att bli av med känslor som annars bara snurrar inuti mitt huvud. Gnället kanske gör att jag kan släppa det och gå vidare. Det betyder inte att jag inte bryr mig om andra, värre, saker som händer på andra platser i världen. Jag förstår ju att det främst är mitt eget dåliga samvete som orsakar denna konflikt i mitt huvud. Andra bryr sig nog inte om min dubbelhet i den utsträckningen. Men jag vet att det är fler än mig som känner på det här sättet. Jag pratade med en vän om det den här veckan.
Jag tänker att det vi behöver nu är att ta hand om varandra. Gör saker du tycker om i den utsträckning du orkar. Ge de du tycker om en extra kram! Jag tror att vi alla behöver det i dessa tider.