Gunvor Sand Edwall: ”Nesan och skammen över att inte bli vald”

Krönikor
PUBLICERAD:
”Jag hoppas verkligen att traditionen med rosuppvaktning i klassrummen - och med den många flickors sorg över att inte vara utvald - numera är ett minne blott”, skriver Gunvor Sand Edwall.
Foto: JESSICA GOW

Så nu är det över för den här gången. Men när jag skriver den här texten pågår det för fullt, det där spektaklet som kallas Alla hjärtans dag. Jag tycker också att vi kan behöva en helg eller en dag att fira något eller någon, när oxveckorna brer ut sig och påsken låter vänta på sig, men Alla hjärtans dag ger mig bara en dyster påminnelse om hur svårt det kan vara att inte bli vald. Som gymnasielärare såg jag den där smärtan många gånger hos de där flickorna som inte fick en endaste ros den fjortonde februari, medan andra triumferande håvade in den ena röda, långskaftade rosen efter den andra när elevrådsrepresentanterna uppsökte klassrummen. Vilken cirkus! Vilken avsaknad av inlevelse och medkänsla! Och vilken total genusomedvetenhet! Det var inte bara avund som avspeglades i de där flickornas ansikten utan också sorg och – det kanske värsta av allt – skam, den som följer på att vara ovald. Bortvald. Inte få vara med. Inte höra till. Och att alla ser det. Det går inte att dölja. Man får stå där med skammen precis som i dansleken: ”Fy skam, fy skam, för ingen ville ha ’na!”

Hos mig väckte den där rosutdelningen egna tråkiga minnen av nesan och skammen över att inte bli vald. Den olyckliga, hemliga, obesvarade kärleken. Och när den efter åratal av trånad och många drömmar blev besvarad och bekräftad, blev jag den som gjorde slut - för att skydda mig själv och slippa bli bortvald eller lämnad. Tidiga upplevelser på dansbanor satte också sina spår. Att stå där vid sidan av dansgolvet och förgäves vänta på att bli uppbjuden stärker ju inte precis ens självkänsla. Det var inte det att jag inte såg tillräckligt bra ut, för det gjorde jag, och det var heller inte det att jag inte kunde dansa, för det kunde jag och tyckte dessutom mycket om det. Jag hade moderna snygga kläder. Jag doftade gott. Men det var någonting med de där tjejerna – de där som jag och min bästis avundsjukt och med förakt kallade ”dansapor” - som jag inte förstod eller kunde läsa av, ett speciellt beteende som jag inte förmådde ta efter eller kunde göra till mitt, för jag visste inte hur de gjorde. Känslan av skam för att inte bli vald var förödande, så jag slutade gå på dans. Och det var trösterikt att vara två. Troligen var vi många fler.

Sen blev det disco. Solodans. Pardans. Gruppdans. Jag behövde inte längre vänta på att bli vald utan valde själv om och när jag ville dansa. Men den där onda taggen, orsakad av känslan att inte duga, gör sig fortfarande då och då påmind, och jag hoppas verkligen att traditionen med rosuppvaktning i klassrummen - och med den många flickors sorg över att inte vara utvald - numera är ett minne blott. Och alla hjärtans dag får som vanligt klara sig utan min medverkan.

Jag firar hellre vårdagjämningen. Kanske med någon form av yster dans.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.