Tim Sterner: ”På gränsen mellan 30 och 40”

Krönikor
PUBLICERAD:
”Jakten på vita strån börjar alltmer bli som att leta efter is på Antarktis”, skriver Tim Sterner.
Foto: Karin Olander / TT

Under förra veckan fyllde jag 35. Det känns som att stå på en statsgräns, med ena foten i 30 och andra i 40. Det skiljer bara fem år åt båda håll. Det är en lite skrämmande tanke.

Det gör ont att erkänna det, men åren börjar kännas i kroppen. Det är rostbildning i lederna. Varje dag är det någon ny krämpa eller rynka som pockar om uppmärksamhet.

Vid beröring börjar min hy både kännas och låta som karbonpapper. Det är tur att jag inte är rökare, för då hade mitt ansikte varit en brandfara.

Om det inte varit tydligt redan innan födelsedagen att jag blivit gammal och torr så blev det tydligt när jag öppnade presenter från min fru. Jag fick bland annat en ansiktskräm som fördröjer åldrande och en fuktgivande mist.

Det är sådana livsuppehållande åtgärder som mina hudceller kräver nu. Men det är lugnt. Jag fick även en rejäl flaska bourbon att dränka sorgerna med. Om jag tar en ordentlig klunk och tar av mig glasögonen så kanske linjerna i spegeln ger ett mjukare intryck.

Kanske kan jag i processen blunda för de vita fälten som börjar breda ut sig i skägget. Jakten på vita strån börjar alltmer bli som att leta efter is på Antarktis. De vita områdena är snart så omfattande att jag inte kan avlägsna dem utan att se ut som en skabbig silverräv.

De vita fälten börjar sprida ut sig även mentalt. Hjärnan är en karta med vita fläckar. Om det inte är hårbortfall som stundar så är det väl minnesbortfall.

Jag tror inte att mitt accelererade åldrande enbart har med åldern att göra. Föräldraskapet spelar en stor roll. När jag blev pappa kändes det som att jag åldrades ett helt år på en dag. Ibland undrar jag om sonen är en vampyr som sakta suger livet ur mig för att ha lite liv på lager.

Jag får det att låta som något negativt, men faktum är att jag gladeligen skulle ge allt för honom. Att bli förälder är ett privilegium, och att åldras likaså. Det är en biverkning av att leva.

Jag åldras lite för varje ord jag skriver. Jag klagar på mitt åldrande med glimten i ögat. Jag uppskattar faktiskt livet mer och mer för varje dag.

Det låter som att jag är en avdankad författare i 80-årsåldern som ska försöka skriva en biografi. Jag har nog alltid känt mig äldre än vad jag är. Det är väl kanske det som är kontentan. Jag vet inte.

Många gånger känns det som att jag bara svamlar och försöker hitta lösa trådar mellan raderna. Jag för förvirrade resonemang med mig själv i skrift och tvingar er att ta del av det. Vad sadistiskt av mig.

Men när jag tänker efter är det nog inte mer sadistiskt än att finna nöje i någons åldersnoja, som ni gör. För erkänn att ni dragit på smilbanden åtminstone en gång under tiden ni läst. Jag bjuder på det.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.