”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper” är titeln på en bok av Bodil Malmsten (en favoritförfattare), men det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av mig. En beskrivning som är en gnutta paradoxal. Som både administratör och bibliotekarie är jag ju vän av ordning. Det ligger i min natur att tänka ordning och reda, var sak på sin plats.
På mitt jobb har vi en gemensam digital yta där vi sparar dokument som ska finnas tillgängliga för all personal. Den går sedan länge under det härliga namnet ”Gemensam”. ”Gemensam” skapades innan jag började på arbetsplatsen (för drygt 14 år sedan) och har i stort sett bara fyllts på och fyllts på. Det har skapats nya mappar till höger och vänster. Ni förstår ju vilket kaos det innebär. Jag är nu en del av en liten arbetsgrupp som har utsetts för att skapa ordning i detta kaos som utgör ”Gemensam” och som jag trivs! Skapa ordning bland dokument, det är ljuvligt.
Jag gillar som sagt ordning och reda men ändå lyckas jag allt som oftast skapa ett kaos av papper på mina skrivbord, både hemma och på jobbet. Ofta samlar jag i veckoslutet ihop kaoset i en prydlig hög. Det känns lite lättare när det går att se en del av skrivbordsytan. Jag brukar också ha bra koll på vilka papper det är som utgör det där kaoset. Men det stressar mig ändå när alla papper ligger i oordning. Så varför tar jag mig då inte bara för att sortera de där högarna? Jag lider ingen brist på vare sig pärmar eller brevfack och jag har en högskoleutbildning i att organisera information.
Jag gjorde min research (läs: googlade lite lätt) inför den här krönikan och fann forskning som säger att ett stökigt skrivbord kan vara ett tecken på hög intelligens och att en rörig miljö kan bidra till kreativitet. Jubel och hurrarop! Jag är intelligent, det är därför jag inte har ordning! Tyvärr sökte jag vidare och fann annan forskning som visar att oreda kan orsaka stress och minska kreativiteten. Låter motsägelsefullt, men förmodligen är det så enkelt som att vi är olika som personer. Vissa störs inte av stökigheten utan är fria i tanken och hjälps i stället att tänka i nya banor. Andra fokuserar bäst när det är ordning på saker runtomkring och ingen oreda som stressar och stör.
Tyvärr måste jag väl inse att jag själv tillhör den senare kategorin som inte gynnas av en stökig miljö utan snarare stressas av den. Jag är dessutom drabbad av ”jag tar det sen”-syndromet. Det är alltid någon som behöver ett intyg (på jobbet) eller en tv-serie som behöver ses (hemma). Det finns alltid något annat som kan prioriteras före. Men efter den insikten är det väl bara avstå ett avsnitt av den där serien i kväll och sortera mina papper. Då kanske jag får ro nog att se dubbla avsnitt i morgon.