I början hade hon ingen aning om hur långt hon sprang eller hur fort det gick. Hon sprang för att det var skönt för kroppen och huvudet, helt enkelt. Men när hon vann Vårruset fick hon ett kvitto på snabbheten, och det var då allt började. Tio år senare är Sofie Nelsson från Karlstad en löpare av rang.
– Nu hoppas jag att pandemin släpper så att fler lopp kan anordnas, säger hon.
Att verkligen älska det man gör är viktigt för att hålla liv i fritidsintressen under coronapandemin. När det inte finns några morötter, som till exempel motionslopp, kan det vara en utmaning att fortsätta sträva efter att bli bättre som löpare. Men för Sofie Nelsson sinar aldrig lusten att löpa.
Med stor entusiasm blickar hon ut genom fönstret hemma i huset på Stockfallet för att prata löpning.
– Här springer man lätt in på Rudspåret, det är fantastiskt, säger hon.
Helande förmåga
Löperskan från Åmål hamnade i Karlstad redan under gymnasiet, men det var inte här som intresset för löpning började. Visst tränade hon mycket under tonåren, men löpning var inte en naturlig del i motionen. Det var i stället när hon flyttade till Jönköping för att plugga till kommunikatör, som hon upptäckte löpningens helande förmåga.
– Jag började springa runt Munksjön, varv efter varv. Visst hade jag koll på om jag var ute 45 minuter eller en timme, men jag visste aldrig hur fort det gick.
När hon snart anmälde sig till Vårruset – och vann femkilometersloppet, började hon inse sin talang.
– Då tänkte jag att jag ville springa ett maraton. En kompis var anmäld till Stockholm men fick ställa in, så jag köpte hennes biljett.
Sofie Nelsson började träna – ett träningspass blev exempelvis att springa från Åmål till Säffle och tillbaka.
– Min syster Malin cyklade bredvid mig och gav mig russin. Jag hade verkligen ingen koll på det här med energi och att man faktiskt inte behöver springa fyra mil på träning för att klara själva maratonet, skrattar hon.
Njöt av maratonet
Stockholm maraton bjöd det året på iskyla och regn. Många löpare fick plockas av banan, men inte Sofie Nilsson – hon njöt.
– Jag sprang in på tre timmar och femtio minuter och hade ingen aning om det var bra, jag var bara glad över att jag hade genomfört det.
Sedan kom den bekanta mersmaken, som undertecknad löpare kan gå i god för, och hon anmälde sig till fler lopp. Nu ville hon tänka smartare och mer strategiskt för att plocka tider.
– Jag sprang Barcelona maraton på två timmar och femtio minuter.
En timme snabbare än Stockholm alltså – Sofie Nelsson hade förstått hur viktigt det var att förbereda sig väl inför loppen. I dag har hon både Paris, Frankfurt och ett maraton på kinesiska muren på sin repertoar. Sistnämnda, "Wall marathon" – vann hon i damklassen:
– Att springa på kinesiska muren är nog det häftigaste loppet jag gjort. Det är ingen snabb bana och det var 40 grader varmt när vi sprang. 5000 trappsteg innebar det. Det tog fyra timmar och tio minuter, och det är inget lopp som världseliten springer. Men det var otroligt häftigt.
Träningslusten kvar
Hennes tider på loppen har hon i huvudet, även om målet med löpningen handlar om att må bra. Trots att pandemin inneburit att många lopp har ställts in, sinar som sagt var inte Sofie Nelssons träningslust.
– För mig är det bästa med löpning att få upptäcka. Jag vill utomlands, springa i bergen i Pyrenéerna eller Alperna igen. Att upptäcka och uppleva nya vägar eller stigar är det bästa. Om jag inte har något inplanerat brukar jag hitta på knäppa saker, som när jag och några kompisar anordnade ett lopp i Bryngfjordsbacken i höstas. Man skulle springa 10 000 höjdmeter, vilket innebar 176 vändor uppochner till toppen.
Det låter galet?
– Ja, det var galet, haha. Vi var cirka 20 som sprang. Killen som vann sprang 21 timmar i sträck utan att vila.
Hon avslutar:
– Jag tänker att löpning ska vara lite jävlig ibland och inte bara solskenshistorier. Jag dras till de där utmaningarna.