Medan Nolgårdsholmarna ännu användes till bete fick korna simma dit över sunden. Till mjölkningen återvände de självmant hem igen.
Djurhållningen på Hammarö försvagades kraftigt under 1900-talets första hälft. Mellan åren 1927 och 1951 minskade andelen kreatursenheter med 45 procent. En kreatursenhet motsvarar ett fullvuxet nöt eller två ungnöt alternativt två tredjedels fullvuxen häst eller tio får eller fyra svin.
Ont om uppgifter
Det är svårt att få ett grepp om mjölkproduktionens storlek i gamla tider. I Hammaröboken från 1957 står att mjölkleveranser till mejeri endast förekom från ett fåtal gårdar. Om det hade funnits en allmän anslutning till en kontrollförening hade man kunnat dra vissa slutledningar gällande mjölkproduktion per ko och år. Men 1957 stod endast två besättningar under sådan kontroll. Och sedan 1914 då Hammarös besättningar skrevs in i Karlstadsortens kontrollförening var i regel bara tre-fyra besättningar bland de största anslutna.
Intresset för avel av nötkreatur var väldigt litet och många bytte ut nöt mot höns. En anledning var uppfattningen att mejeriet betalade alltför lågt pris till leverantörerna.
Eget mejeri
Mejeriet som låg vid Vidövägen var i drift från 1920 till omkring 1950 och fick mjölk från gårdarna i närheten och från Segerstad. Byggnaden revs på 1980-talet när mätstationen flyttades dit.
Lantbrukarna ska ha haft svårt att klara sig på sin verksamhet och enligt Hammaröboken gjordes jämförelser som gjorde gällande att en lantbrukares levnadsstandard då, i slutet av 1950-talet, låg på en lägre nivå än industriarbetarens, efter att tidigare ha legat högre.
I Hammaröbokens kapitel om lantbruket förutspås i slutordet att de flesta gårdar inom en mansålder kommer att ha indelats i tomter eller återgått till naturtillståndet. Skildringen får inte uppfattas som någon svartmålning, skriver författaren. "Den återger endast fakta i en utveckling som är ett följdriktigt resultat av utanför lantbrukets ram verkande krafter".