Gunvor Sand Edwall: ”Tacksamhet i coronans tid”

Krönikor
PUBLICERAD:
”Det jag känner är inget annat än ren och skär tacksamhet och lycka över att jag lever och är frisk”, skriver Gunvor Sand Edwall.
Foto: Gorm Kallestad

När jag vaknar på trettondagen mår jag dåligt. Riktigt dåligt. Ont i halsen. Ont i huvudet. Tar tempen. Över trettiosju grader. Feber. För så är det med mig, att min normala morgontemperatur ligger ett par tiondelar under trettiosex grader, och följaktligen är trettiosju grader feber. Men jag går upp, tar en brustablett och stökar omkring i badrum och kök en stund. Sen måste jag gå och lägga mig, och jag inser att jag nog måste isolera mig och beställa en tid för covidtest.

Jag får en tid samma dag. Det är ju inte någon exklusiv eller ovanlig åkomma som ser ut att ha drabbat mig, så trycket på labben är hårt med ett skrämmande ökat antal provtagningar, men redan två dagar senare får jag svaret, som naturligtvis är positivt. Det har jag räknat ut för länge sen utifrån febertoppar på nästan trettionio grader (mycket för en kallblodig kvinna som jag!), skrällhosta med träningsvärk i magmusklerna som följd, tappad aptit (där försvinner ett av julkilona!) och röriga drömmar i tillståndet mellan sömn och vakenhet. Men redan efter två dåliga dagar har jag börjat friskna till, vilket visar sig i ett pånyttfött intresse för att både laga mat och äta densamma, så några fler kilon försvinner inte.

Och så kommer ett – högst tillfälligt dock – bakslag, när jag efter tre dagar tror att det hela är över och måste inta sängläge igen. Det kryper och pirrar i armar och ben, jag är darrhänt, mår riktigt illa och är helt enkelt svimfärdig. Nästa dag är det över. På riktigt. Snart är jag feberfri. Hostan är borta men har ersatts av snuva och en känsla av att något tjockt och luddigt har bosatt sig i mitt huvud - oklart vad. Men jag mår bättre och bättre, och enligt vad jag kan läsa mig till är jag frisk igen.

Nu kan jag gå ut och berusa mig på luft, som jag dricker i långa, njutningsfulla andetag. Att det kan vara så härligt med kall vinterluft! Att en mulen januaridag med livsfarligt isiga gångbanor och ledsna grusiga snöhögar kan vara så vacker! Att det kan var så härligt att låta benen gå trots att det ena bråkar med sin artros! Det jag känner är inget annat än ren och skär tacksamhet och lycka över att jag lever och är frisk. Jag har haft tur som drabbades först efter två år. Medicinska framsteg, tre vaccinationer och en visserligen aggressiv men också relativt snäll virusvariant gav mig en mycket lindrig sjukdomstid. Om jag hade drabbats i början av pandemin, kunde det ha gått riktigt illa med tanke på min aktningsvärda ålder. Det kunde alltså inte ha varit mer lyckosamt, och jag har varit i mycket gott sällskap med tusentals andra värmlänningar denna första del av det nya året – bland dem min käre make, som också har tillfrisknat.

Så det börjar alltså dra ihop sig till ett vinterbad igen – vilken dag som helst. Vi är redo!

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.