Tim Sterner: ”Gris is the word”

Krönikor
PUBLICERAD:
I filmen Grease undrar Danny varför Sandy lämnade honom och vad de kommer säga i skolan på måndag. ”Att du är ett jävla kräk, Danny! Du har utsatt en tjej för övergrepp men oroar dig mest för hur din status påverkas av att du inte fick som du ville med henne”, skriver Tim Sterner.
Foto: Kyrre Lien

Det är på riktigt skrämmande vilka sjuka ideal och perspektiv jag utsattes för framför tv-rutan som liten. Speciellt när det gäller könsroller. Det slog mig nyligen då min son tittade på Barnkanalen som visade Saltkråkan. I en scen antyder farbror Melker att det minsann inte är någon kvinnogöra att tända eld i vedspisen.

I dagens samhälle hade Melker hängts ut som mansgris. Med all rätt. Den där skeva manligheten och förminskandet av kvinnor finns dessvärre fortfarande. Men i dag kommer man inte undan med det. Vi har putsat bort möglet och dammet från våra idealglasögon. Vi ser klart. De flesta av oss i alla fall.

Det känns skönt att man rycker till i tv-soffan när gamla ideal spelas upp. Det är ett tecken på att något har hänt. Att det skett en positiv förändring i våra hjärnor. Det är inte längre normaliserat och accepterat.

Som vuxen har jag insett att en av mina favoritfilmer från uppväxten utmålar en gärningsman som offer. Jag syftar på klassikern Grease. Mer specifikt scenen där Danny tvingar sig på Sandy i bilen vid drive-in-bion. När hon, efter motstånd, lyckas fly från situationen börjar han sjunga om hur synd det är om honom. Ursäkta?!

Han undrar varför hon lämnade honom och vad de kommer säga i skolan på måndag. Att du är ett jävla kräk, Danny! Du har utsatt en tjej för övergrepp men oroar dig mest för hur din status påverkas av att du inte fick som du ville med henne. Lite Paolo Roberto-mentalitet, om man ska göra en modern association. Grease is the word, sjunger Frankie Valli i filmens titellåt. Gris is the word, skulle jag snarare säga.

I det här sammanhanget får man ju inte heller glömma tv-serien Xerxes från 1988 där tre killkompisar kommer på den besynnerliga idén att bevisa sina erövringar genom att samla på tvättmärken från tjejernas trosor.

Det blir förvisso ganska oskyldigt i slutändan. Jag minns att huvudkaraktären, som spelades av Benny Haag, var extremt oerfaren och valde att bara fråga tjejer rakt ut om han kunde få tvättmärken från deras trosor. Jag vet inte om det gjorde saken bättre. Det var olidligt pinsamt.

Lite som när vi skulle ha sexualundervisning i skolan första gången och delades upp i två grupper. Tjejerna i ett rum, och vi killar i ett annat. Där skulle vi sitta och prata om varandra, men inte tillsammans. Separerade av en vägg med stora fönster så att vi hela tiden kunde se varandra. Otroligt märkligt.

Att dela upp oss på det där sättet bidrog inte direkt till att avdramatisera sexualitet och motsatta könets anatomi. Snarare tvärtom. Med tanke på hur samhället ser ut i dag hade det varit bra om vi inte hade delats upp och om vi inte hade mött så skeva ideal i tv-rutan. Men å andra sidan har det blivit ett bra facit för hur man inte ska göra.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.