Den ångerfulle dräparen i Väse

Vid tinget i Väse härad i april år 1671 kom Lars Christophersson fram för Rätten.

Nio år tidigare hade han skjutit ihjäl en borgare från Kristinehamn och sedan flytt till Norge, men nu var han tillbaka i Sverige och skulle sona sitt brott.

Han var mycket ångerfull och ödmjuk och berättade precis vad som hade hänt den där natten den 10 april 1662.

Lars Christophersson och hans son var på väg till Karlstad från Kristinehamn tillsammans med Björn Larsson, en borgare från samma stad. Björn hade också två bekanta med sig, två norska kolare.

Björns häst hade efter vägen fått sand i hoven så att den haltade och det hade Björn av någon anledning skyllt Lars för så de var lite osams ett tag. Men nu var de framme i Södra Mon där de skulle stanna över natten hos bonden Lars i Mon.

Björn, Lars och de båda norrmännen drack tillsammans i vänskap men Lars hade väl inte riktigt kommit över det där med att Björn skyllt hästens haltande på honom så han måste ta upp det igen och frågade: tycker du att det var bra gjort av dig att skylla på mig?

Björn svarade då att han inte aktade Lars högre än att han ville skita i sina byxor och tvinga Lars att äta upp det varvid Lars svarade: Orena i dina byxor du, så får vi slåss om vem som ska göra dem rena! På 1600-talsspråk lät det så här: "Tycker du dett ähr wäll giort att skylla migh för orätt? Den afgangne sade: menar du iagh achtar digh mehr än Jagh will /salvo honore videntium et studientium/ pynta i mijna byxor och kiöra tigh till att opäthat! Dråparen sade, du kan första gången orena dijna byxor, sedan få wij dragas om hwem skall giöra dhem rena." (Det där ”salvo honore…” etc var något som tingsprotokollskrivaren lade till för att ursäkta det fula språket och betyder ungefär ”utan att förlora respekten av de som läser och studerar detta”)

"Mörda Lars under natten"

Sen blev det läggdags. Lars klädde av sig allt utom skjortan och han och sonen lade sig.

Strax efter kom Björn och lade sig bredvid Lars med alla sina kläder på. Lars tyckte väl att det blev för varmt och trångt så han sa till Björn att klä av sig om han nödvändigtvis skulle ligga där, annars kunde han lägga sig någon annanstans.

Men Björn mumlade bara till svar att han skulle mörda Lars under natten. Det verkar som om det låg allvar bakom hotet, för Lars bad de andra i stugan att de skulle vara vittnen till vad Björn sagt, och att värden Lars i Mon inte fick låta Björn mörda honom i sängen.

Lars i Mon låste då upp dörren till en kammare och Lars och hans son skyndade sig dit in och värden stängde dörren efter dem. Sonen hade varit uppmärksam hela kvällen och lagt märke till ett och annat. Nu sa han till pappan att det var bäst att de gick därifrån för de båda norska kolarna hade dragit både knivar och yxor och var ute efter hans liv.

Skulle betala ölen

Så de klädde på sig och smet ut för att rida därifrån och söka husrum i Finntorp en liten bit bort i stället. När de kom ut på gården i den nu kolsvarta natten hade Björn kvicknat till. Han ropade efter dem att de skulle stanna och komma in och dricka ännu ett stop öl, men Lars nekade.

Hans son hade hämtat hästen, men Lars kom på att han glömt ett täcke och sina handskar inne, och dessutom skulle han ju betala värden för de öl han druckit så han ropade på Lars i Mon och bad honom hämta sakerna.

Men Björn och de norska kolarna var nu arga och ropade ut i mörkret: ”Står du kvar än din tjuv och skälm – nu ska du få se att fan tar dig!” och så kom de ut. Lars kunde inte se dem, men han hörde hur de bröt en stör ur gärdesgården och kom närmare.

Flydde landet

Lars ropade ”Käre bror, låt bli mig, vi har väl inget otalt oss emellan!”, men Björn svarade ”Menar du att jag inte kan slå ihjäl både dig och din son?”. Då blev Lars så livrädd att han tog upp sin puffert som var laddad med hagel och sköt ett skott för att skrämma angriparna. Då skrek sonen ”Gud nåde dig far, du träffade honom, Gud nåde min mor och mina små syskon!”

Lars blev panikslagen och rymde sin kos, som det står i protokollet – det står inte om han tog hästen eller vad som hände med sonen, men Lars försvann i alla fall till Norge och blev där i mer än åtta år.

Björn hade blivit träffad i magen. Han fördes till Karlstad där han dog efter 8 veckor. Men när han låg på sitt yttersta och fick frågan om han ville anklaga Lars för olyckan, sa han ”Iagh skyller honom inthet, iagh war sielf orsaken der till” och så vände han sig mot väggen och dog.

Vid rättegången visade Lars upp en skrift från Björns änka där hon i flera punkter friade Lars från ansvar och beskrev att de alltid varit goda vänner. Men hur man än vände på det i Rätten så måste domen bli dödsstraff. Dock lämnade man fallet till Hovrätten och det är möjligt att domen mildrades där.

Källa: Väse häradsrätt (S) AIa:1b (1670-1684)

Text: Anne-Marie Nilsson