Vi levde ihop i tio år, mina barns far och jag, och hade många fina stunder och perioder tillsammans, men till slut blev olikheterna för stora, kärleken tystnade och separationen var ett faktum. Men en sak gjorde vi i alla fall rätt: julfirandet. Så länge som min exsambo var i livet firade vi jul ihop - ibland med ytterligare någon exkärlek och senare naturligtvis med min nuvarande man.
Vi hade väldigt olika syn på julen, sambon och jag; hans var präglad av dystra minnen med alltför höga krav på hur det skulle vara, medan min var mycket positiv med ljusa minnen av ett vackert julpyntat hem, god mat och mysiga jullovsdagar med en trave böcker och en nöjd pappa. Ja, för i mitt barndomshem fanns det ingen mamma, utan pappa var den som rodde julskutan i hamn. Och visst var han trött av allt julstök, och vi tre flickor förväntades naturligtvis dra vårt strå till stacken; allt skulle vara julstädat och fint när vi tillsammans satte oss till bords för att begå grytdoppet klockan tolv på julaftonen - trötta men nöjda och förväntansfulla inför julhelgen.
Så såg alltså mitt julbagage ut, när jag i tjugoårsåldern skulle börja fira vuxenjul på egen hand. Nu fanns det ju någon som betydde mer för mig än min kära pappa, så det var inte längre självklart att åka ”hem” över jul. Efter ett par års lite förvirrat sökande och julfirande hos olika släktingar fattade vi beslutet att jularna nu skulle tillbringas i vårt hem – med stående inbjudan till våra respektive föräldrar – och när vårt förhållande splittrades, fortsatte vi tillbringa julaftonen, ibland också juldagen, tillsammans. Våra barn slapp ta ställning och oroa sig för den ena eller andra föräldern eller känna att de måste välja. Vi la eventuella konflikter åt sidan, uppförde oss civiliserat, hade det alltid mysigt och trevligt, och någon Norénjul var vi aldrig i närheten av. Och jag kände heller aldrig något krav från min far att vi skulle resa hem till honom på jul; han fick äntligen ha det lugnt och fridfullt, när han också sent i livet mötte en ny kärlek.
Numera kan våra jular se ut på olika sätt. En av döttrarna firade under att antal år inte jul alls. Åtminstone inte med oss utan på lokal i storstan. Den andra dottern tog tre gånger med sig man och barn till olika exotiska resmål, och maken och jag passade då på att fira en sagolik jul i Rom. Annandagsmiddagen som vi bjöd in släkten till under några jular är ett minne blott. Vi blev helt enkelt för många med alla barn och barnbarn, och den mindre varianten med närmaste familjen är nog också – efter förra årets coronajul – ett avslutat kapitel.
Gamla traditioner byts mot nya, och i år, ja då firar vi för första gången julafton i vårt hem tillsammans med samtliga barn och barnbarn, även makens. Och ja, det är verkligen på tiden!
God Jul!