Tim Sterner: ”Hopp och förtvivlan”

Krönikor
PUBLICERAD:
Det gäller att hålla avstånd fortfarande.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Med Musikhjälpen på tv:n som en värmande brasa börjar man komma i rätt stämning. Utan att för den sakens skull glömma all skit som pågår i världen. Det är väl en av fördelarna med Musikhjälpen. Man får se in i mörkrets hjärta och samtidigt fyllas med hopp om förändring.

Många tycks nu slappna av och falla in i gamla vanor, som om pandemin fällt in sina klor. Så är inte fallet. Trots detta har många butiker redan hunnit ta bort markeringarna från golvet, vilket signalerar att det är helt okej att återigen flåsa folk i nacken när man köar.

Det är absurt att man ska behöva upplysa vuxna människor om att deras beteende inte är acceptabelt. Folk envisas med att trängas, att festa, att resa, att sätta nöjen före hälsa.

Nästa år kommer bli precis likadant som i år. Året därefter också förmodligen. Vi kommer få stänga och öppna, stänga och öppna, om och om igen. Varför? För att många agerar i själviskhet och för att politiken är för mesig. Det räcker uppenbarligen inte att rekommendera åtgärder.

Jag ser många som ojar sig över vaccinationspass. Det är definitivt sjukt att det ska behövas, men jag tycker personligen att det är en bra åtgärd. Vi befinner oss i en pandemi. Om vår frihet behöver begränsas för att få situationen under kontroll så känns det som ett rimligt pris enligt mig.

Jag skulle förvisso inte komma på tanken att varken gå på konsert eller sätta mig på ett flygplan i flera timmar. Jag har redan självmant begränsat min frihet för min och mina medmänniskors skull. Jag förstår att nöjesindustrin och besöksnäringen skulle kollapsa om alla tänkte likadant, men jag önskar att fler vore villiga att begränsa sig själva och sin livsstil.

De pandemier som tidigare härjat har bleknat för att våra levnadsvanor var annorlunda. Vi reste inte på samma sätt, och det fanns inte lika stort nöjesutbud. Det är svårare att bli av med en pandemi i dag. Vi rör oss för mycket och socialiserar oss i större utsträckning. Det kräver att vi aktivt måste begränsa oss. För allas skull.

Ibland känns det hopplöst. Ibland känns det som att man talar för döva öron. Hur ska vi någonsin kunna få stopp på det här när bara några försöker? Den här myrstacken behöver fler som drar.

Man förlorar stundtals hoppet om mänskligheten. Men Musikhjälpen har alltid en tendens att förnya mitt hopp. Att tända en gnista som värmer hjärtat och får mig att inse hur stor skillnad vi faktiskt kan åstadkomma tillsammans.

Jag hoppas att alla kommer göra allt i sin makt för att vi ska ta oss ur det här tillsammans. Det borde vara allas nyårslöfte i år. Det kommer inte att ske över en natt. Inte ens över ett år. Men det kommer ske.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.