Inom det värmländska föreningslivet är landskapets idrottshistoriska sällskap en av flitigaste aktörerna. God tillväxt av medlemmar och god ekonomi präglar denna sammanslutning sedan länge. Hög genomsnittsålder och stor manlig dominans i medlemskadern hör också till bilden.
Nyligen presenterade sällskapet den ambitiösa boken ”Värmlands guld”, som är en genomgång av alla som fått NWT:s guldmärke (Sveriges näst äldsta) sedan starten 1931.
Namnlistan över mottagarna speglar tydligt de ständigt pågående förändringarna inom svensk idrott. Under 1960-talet, exempelvis, gick guldmärket inte mindre än fyra gånger till längdskidåkare. Efter att Åke Wingskog från Årjäng fått utmärkelsen 1969 har det på skidfronten enbart varit skidskyttar som belönats.
När Boltic från Karlstad 1995 tog sitt nionde SM-guld, gick guldmärket – bandysportens nionde genom tiderna – till målvakten Mikael Forsell. Det blev inte bara en hyllning till Karlstadslaget och dess målvakt utan också en honnör till Forsells moderklubb Lesjöfors, det stronga brukslaget varifrån så många duktiga bandyspelare har kommit.
Redan på 1990-talet fanns tydliga tecken på att den klassiska bandyn var på väg i utförsbacken. Den ena bandyföreningen efter den andra gav upp. Av de 48 seniorlag som fanns i seriespel 1960 återstår i dag inte ens en handfull. Den har tappat nästan all sin kraft, den värmländska bandyn. På nästan alla gamla bandyfästen ute i Värmland är denna bollsport helt utplånad.
I detta läge byggs en stor inomhusarena i Karlstad för den kraftigt avsmalnade bandyn. För så där 40 år sedan, när Boltic (1979) inledde sin gyllene epok inom svensk bandy, hade en sådan satsning kunnat upplevas som logisk och rimlig. Så är inte fallet 2021, även om isytorna inomhus även kommer att betjäna ishockeyn och den extremt lilla skridskosporten.
Det jag personligen hoppas och tror allra mest på är att allmänheten ska få rikligt med istider, så att skridskoåkningen som sådan uppmuntras för alla åldrar. Här skulle Karlstad kunna bli en nationell föregångare under mottot ”Skridsko för alla!”.
Närmsta granne med den nya arenan på Våxnäs ligger en annan och betydligt mindre inomhusarena. Där bedrivs den innebandy som i hela Värmland de senaste 30 åren, mätt i antalet utövare, eftertryckligt har detroniserat framför allt bandyn men också den kostsamma ishockeyn.
Egentligen pekar ingenting alls på att dagens rollfördelning mellan dessa bollsporter i framtiden kommer att förändras till fördel för bandyn och ishockeyn. Innebandyn är redan stor, den kommer att bli ännu större.