Det är med bestörtning jag tar del av diskussionerna kring svensk förlossningsvård av i dag och kan naturligtvis inte låta bli att göra jämförelser med hur det var när jag födde mina två barn på sjuttiotalet - kanske ett av de bästa decennierna att både föda och ha barn - med en fantastisk barnomsorg både vad gäller personaltäthet och gruppstorlekar. Och det var inte tal om att bli hemskickad dagen efter förlossningen; nej, som förstagångsföderska fick jag stanna en vecka på BB och efter den andra förlossningen ännu längre, eftersom den inte var helt okomplicerad och för att jag heller inte var särskilt ivrig att komma hem till ständig amning i kombination med hushållssysslor, nattvak och den utmattning som de flesta spädbarnsföräldrar dras med. Jag såg den där veckan som lite av en semester. För att också hinna läsa ut den där tegelstenen jag hade lånat på sjukhusbiblioteket bad jag om en extra dag. Och min önskan beviljades!
BB-miljön var också ett strålande exempel på jämlikhet; vi hasade runt i samma landstingsskjortor och rockar, led av samma sittsvårigheter, amningsproblem och hormonsvängningar. Vi stöttade varandra, och det fanns inget i vårt yttre som sa något om vår sociala ställning eller tillhörighet – utom möjligen när vi fick besök av våra familjer. Och det var ingen som brydde sig.
Samma känsla av jämlikhet upplever jag i dambastun; där sitter vi spritt språngande nakna och ingen kan veta något om våra liv mer än att somliga är äldre eller tjockare eller mer vältränade än andra. Ibland kommer det in någon i baddräkt, och visst kan det handla om att inte vilja vara naken i sällskap, men för det mesta är det så enkelt som att man ska ut i sjön och doppa sig flera gånger. För ja, de flesta i den bastu som jag frekventerar ett par gånger i veckan är vinterbadare, och samtalen i bastun rör sig mest om dagens vattentemperatur eller vind eller vågor och hur bra det är med badskor och vantar och om man föredrar att simma eller stå stilla eller att ta ett långt dopp eller flera korta. Och vi ger varandra råd och tips och är helt eniga om att inget sätt att bada är bättre eller mer värt än andra; det där måste man få känna efter själv.
Men nu har det uppstått någon sorts tävling i en av de vinterbadargrupper jag är med i på facebook. Det hela handlar om huruvida kalla bad i kombination med bastu är ”riktiga” vinterbad, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, då tydligen även vinterbadande kan bli en fråga om renlärighet. Det är naturligtvis hur stolligt som helst, för det enda som betyder något i det här sammanhanget, är ju att man gör det man törs och vill och har möjlighet till. Och två grader i vattnet är två grader, hur man än vrider och vänder på det, och på köpet hur underbart som helst!
Med eller utan bastu.