Tim Sterner: ”Min främsta Akilleshäl”

Krönikor
PUBLICERAD:
”Det är aldrig kul att vara sjuk, men som förälder bryr man sig inte så mycket om sig själv. Det viktigaste är att min son mår bra. När han låg i min famn och sov på barnakuten tittade jag på hans vackra lilla ansikte och kände sådan tacksamhet över att få vara hans pappa. Även om det innebär att han är min främsta Akilleshäl. Hans smärta är min. När han mår dåligt så mår jag dåligt”, skriver Tim Sterner. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.
Foto: Heiko Junge

Jag hör hans små fötter närma sig med snabba, ivriga, steg. Hans ögon lyser när han stolt överlämnar ett fars dag-kort som han satt sin egen prägel på med kritor. Jag påminns i detta ögonblick återigen om hur mycket jag älskar denna lilla människa. Hjärtat svämmar över av kärlek.

Att få barn är sannerligen att få sin största Akilleshäl. Det påmindes jag också om ganska nyligen när han låg i mitt knä på barnakuten. Han hade varit snuvig och lite febrig några dagar, men vaknade plötsligt en natt av att han hostade så att han spydde och knappt fick luft.

Det där jävla RS-viruset hängde som en skugga över oss redan när sonen kom till världen på julafton 2019. Det var innan pandemin, men rutinerna på neonatalavdelningen var ungefär likadana. Stationer med handsprit, uppmaningar att inte vistas i köket eller korridoren mer än nödvändigt. Det togs på allvar. RS-viruset är inget man vill att ett spädbarn ska få.

Jag är glad att han inte fick det förrän nu. Som läkaren sa är han såpass stor att det borde gå bra. Och det gjorde det. Han är mer eller mindre frisk nu. Men inte jag.

Frun pluggar till förskollärare och fick förmodligen med sig viruset från sin praktikplats och smittade sonen, som i sin tur smittade mig. Men jag är nog också snart friskförklarad. De senaste dagarna har viruset gnagt på mina stämband så att jag knappt kunnat få fram ett ord. Men nu har jag nästan återfått rösten helt.

Det är aldrig kul att vara sjuk, men som förälder bryr man sig inte så mycket om sig själv. Det viktigaste är att min son mår bra. När han låg i min famn och sov på barnakuten tittade jag på hans vackra lilla ansikte och kände sådan tacksamhet över att få vara hans pappa. Även om det innebär att han är min främsta Akilleshäl. Hans smärta är min. När han mår dåligt så mår jag dåligt.

Det är skrämmande ibland, men att ha en förlängning av sig själv är fantastiskt. Jag skulle inte byta bort det mot något. Föräldraskap är en gåva och en förbannelse på samma gång. Det är precis så det ska vara. Ena stunden får man en teckning och en kram, för att senare få ett plastlejon i huvudet och en legobit i fotsulan. Han är både en ängel och en djävul. Jag älskar allt med honom. Men speciellt när hans ögon lyser av stolthet över att han lyckats med något han siktat på.

Min mor var alltid väldigt noggrann med att bekräfta och uppmuntra mig när jag var liten. Hon hjälpte mig att tro på mig själv och mina förmågor. Det är något jag vill föra vidare till sonen. Han ska alltid känna sig sedd, hörd och respekterad. Han ska alltid kunna trippa fram med något han skapat och ha den där gnistrande blicken. Jag ser dig och älskar dig.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.