Per Scheutz: ”Lilla hjärtat – aldrig mer”

Ledare
PUBLICERAD:
Melinda Jacobs, fostermamma till treåriga "Lilla hjärtat", som avled hos sina biologiska föräldrar strax efter att de fått tillbaka vårdnaden. Jacobs har skrivit boken "Hon hette Esmeralda" som handlar om "Lilla hjärtat.
Foto: Sofia Ekström/SvD/TT
Treåriga Esmeralda som också kallades Lilla hjärtat hittades död i sina biologiska föräldrars lägenhet i början av 2020.

Flickan hade efter en kammarrättsdom mot socialtjänstens rekommendation flyttats från det familjehem där hon bott sedan strax efter födelsen.

Fallet fick stor uppmärksamhet i media och politiker och andra opinionsbildare reagerade kraftigt och krävde förändringar. En utredning tillsattes för att se över hur barn som omhändertagits enligt LVU (lagen om vård av unga) och placerats i familjehem tillämpas. Det hela resulterade i en Lex Lilla hjärtat med fyra lagändringar och fem nya lagförslag. Bland annat ska följande gälla.

Socialtjänsten ska se till att barnet inte lämnar familjehemmet förrän de omständigheter som gjorde att barnet omhändertogs har förändrats på ett ”varaktigt och genomgripande sätt”.

Socialtjänsten blir skyldig att under sex månader följa upp hur barnet har det hos de biologiska föräldrarna. Socialtjänsten ska då kunna prata med barnet utan att de biologiska föräldrarna går med på det eller är med. Socialtjänsten ska också kunna besluta om att de biologiska föräldrarna genomgår drogtester. Men sex månader är alldeles för kort tid för en uppföljning. Det bör i stället vara minst ett år för att kunna trygga barnets väl och ve. En uppfattning som fackförbundet Vision, som organiserar socionomer framför med skärpa och som jag delar helt och fullt.

Tyvärr blir inte barnets bästa ett eget rekvisit, det vill säga ett villkor som måste vara uppfyllt för att lagen ska kunna tillämpas inför en bedömning om barnet ska flyttas eller inte. Det är synd att barnets bästa inte blir ett eget rekvisit allrahelst som vi nu låtit Barnkonventionen bli svensk lag. Självklart kan man förstå de biologiska föräldrarnas yttersta vilja att få tillbaka vårdnaden om sina barn, men icke förty måste det hela tiden vara barnets bästa som står i centrum. Efter hittills nitton år som nämndeman i Förvaltningsrätten har jag i ett otal fall av föräldrarnas ansökningar till förvaltningsrätten om att LVU ska upphöra upplevt att det inte varit barnets bästa som stått i centrum utan fast mer föräldrarnas. Allt detta innebär att det ställs krav på god kompetens hos såväl socialtjänsten som barnets juridiska ombud i rätten.

Lika viktigt som det är att socialtjänsten företräds av pålästa, kunniga och kvalificerade processförare i såväl Förvaltningsrätt som Kammarrätt, lika viktigt är det att barnets juridiska ombud i samma instanser företräds av lika pålästa, kunniga och lämpliga jurister. Något som inte var fallet i förhandlingen i Kammarrätten, där Lilla hjärtats kusliga öde slutligen beseglades. Lilla hjärtat utredningen har resulterat i en lagändring som stadgar att det ska vara särskilda krav på lämplighet på offentliga biträden som företräder tvångsvårdade barn i domstolen för att stärka rättssäkerheten kring barnet. Det tragiska som hände Lilla hjärtat ska inte behöva inträffa igen. Barnets bästa måste alltid stå i centrum.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.