Jag är en sån där som inte lyssnar på talböcker. Det är inte det att jag inte är intresserad av litteratur, för det är jag. Mycket intresserad. Faktiskt på gränsen till besatt, vilket nog en och annan av mina elever i svenska ansåg, när det begav sig. Det är inte heller det att jag har något emot ljudboken som sådan; jag är ingen sån där antiljudbokssnobb, som Hanna Hellquist skrev om i en krönika för ett par veckor sedan, alltså en som föraktar ljudbokslyssnandet och anser att man måste ge en bok hela sin uppmärksamhet och inte syssla med något annat medan man läser (lyssnar).
Nej, det är inte det. Det är bara så att jag inte är intresserad av ljudböcker, faktiskt inte särskilt intresserad av att lyssna överhuvudtaget – knappt ens på musik längre, om den inte är levande eller åtminstone tevesänd. Endast undantagsvis lyssnar jag på radio - när jag kör eller åker bil eller befinner mig i båten; där kan det vara mysigt att lyssna på sjöväderrapporten och Sommar i P1. Men aldrig hemma. Inte heller kan jag tänka mig att ha något i öronen när jag är ute på mina vandringar – dels för att jag efter många år i skolans värld är ljudtrött, dels för att jag vill kunna höra vindens sus, vattnets brus och fåglarnas sång. Ja, jag vet att jag går miste om många bra radioprogram och intressanta poddar, men det kan inte hjälpas. Jag orkar inte.
Men det har inte alltid varit så. Som barn lärde jag mig blixtsnabbt genom att lyssna - melodier, texter och skolkunskaper, och jag har också lyssnat väldigt mycket på musik genom åren. Men inte längre alltså, och den rimligaste förklaringen är nog min ljudtrötthet men också att jag är nästan döv på ena örat. Eller döv är jag väl inte, men jag hör inte det jag ska höra utan mycket annat: pip och sprak och knaster mest hela tiden. Tinnitus alltså.
Och visst förstår jag tjusningen i att lyssna på en bra ljudbok, kanske som en förlängning av barndomens högläsningsstunder, och jag minns hur uppskattat det var, när jag ibland läste högt för mina elever - lite som att samlas runt lägerelden och dela en berättelse.
Kanske är den fysiska boken snart ett minne blott. Redan nu har den förlorat mycket av sitt värde. För bara något tiotal år sen hade en välfylld bokhylla en viss, om än liten, status. Moderna bostäder byggs utan skiljeväggar mellan kök och vardagsrum men med gigantiska fönsterpartier. Bokhyllor är inte att tänka på, och vem behöver bokhyllor om man inte har några böcker? I en inte allt för avlägsen framtid har kanske mänskligheten - precis som innan folk blev läskunniga - återgått till att föra berättelserna vidare med hjälp av den muntliga traditionen - och med ljudboken som verktyg. Trevligt? Absolut! För andra. Men mitt liv skulle vara blekt utan böcker. Blekt, fattigt och väldigt tråkigt.