Lär vi oss någonsin något av det som varit eller är människan oförmögen att faktiskt lära av sina framgångar, misstag eller av historien?
Utan det som varit skulle vi inte vara där vi är idag. Utan det som varit skulle du och jag inte vara dem vi är. På ett personligt plan verkar vi kunna använda oss av våra lärdomar och skapa ett bättre liv för oss själva. Även om jag kan tycka det är svårt att göra rätt. Ta bara det faktum att jag varit utmattad. Inte slutar jag stressa för det. Trots att jag vet faran och konsekvenserna. Fast det är klart, jag tänker mer på stress än innan och jag förstår min kropp bättre så några rätt gör jag nog.
När det kommer till stora händelser verkar vi vara lite mer immuna mot lärande. Vi upprepar samma tankemönster och handlingar trots att vi vet vad som kan hända och framförallt vad som redan skett.
Det är den där älskade, hatade historien. Ämnet i skolan som fått mest skit, (om inte man avskyr matte som jag gör). Jag har alltid älskat historia. Historia för mig är berättande. Det var så det började i alla fall. Att få höra om hur det var förr har alltid slagit an något inom mig. Då menar jag inte på årtal och kungar som de flesta ser framför sig när man nämner ämnet. Jag tänker på min egen historia, slaveriet i Amerika, på de viktiga flodkulturerna, på Förintelsen eller på kampen för kvinnlig rösträtt. Allt har varit så viktigt för vår existens och vårt liv så det ser ut nu.
Historia är inte bara årtal och kungar, det är sammanhang, gemenskap, världar som inte är som vår egen och människor som vi aldrig fått möta om inte historien funnits. Det handlar om hur vi förhåller oss till varandra och oss själva. Utan historia och en grund att stå på riskerar vi en ännu mer åsiktsdriven tillvaro utan förankring. Vi lever också mitt i vad som ska bli historia. Vi är redan historia som någon ska berätta om någon gång i framtiden. Historia är vårt minne, det som hjälper oss förstå samtiden. Historia lär oss att det finns olika sätt att leva och olika sätt att se på saker. Vi kan inte välja bort den utan att välja bort oss själva.
Att vi vet vad som hänt kan vara avgörande för att det inte ska ske igen.
Något i närhistorien som förvånat mig mycket de senaste veckorna är när restriktionerna lättade ytterligare. Många trodde kanske att vi skulle ha ett förändrat beteende för en lång tid framöver. Men helt plötsligt är det som att inget hänt. Man struntar i det vi nyss fått lära oss. Att stanna hemma om du är sjuk, tvätta händerna och hålla avstånd. Plötsligt är allt som hösten 2019 innan covid-19 gjorde entré och vi har redan glömt.
Jag kan inte leva utan historien. Kan du?