Monirah Hashemi lyfter kvinnornas röster på scenen

Ända sedan Monirah Hashemi drogs in i teaterns värld har hon satt kvinnornas berättelser i fokus. Nu väljer hon att berätta sin historia i föreställningen Vem tänder stjärnorna.

– Det har varit jättesvårt att berätta min egen berättelse, säger hon.

Hon är hemlighetsfull om handlingen i pjäsen, som nu efter restriktionerna gör ett fjärde försök att göra premiär på Gjuteriet i november.

– Jag har hela tiden gömt mig själv bakom berättelserna om andra kvinnor, men jag tror det otroligt nödvändigt att lyfta min egen livserfarenhet. Det behövs för att bryta ner de här strukturerna och tystnadskulturen.

I 15 år har hon genom teatern skildrat historier om förtryckta kvinnors kamp och livssituationer. I Afghanistan är berättelserna otaliga men också begränsade på scenen. Efter ett besök i Sverige 2012 där hennes då ocensurerade föreställning kunde ses via webben hemma i Afghanistan kunde hon inte längre leva kvar i landet.

– Föreställningen hette Masks under the Burkas och handlar om inbördeskriget som fortsatte efter Sovjets inträde i Afghanistan. Eftersom krigsherrarna inte kan stå ut med att någon kritiserar dem, särskilt inte ur ett kvinnligt perspektiv, blev det problem för mig och min familj, säger hon och fortsätter:

– Jag kunde bara bo kvar i några månader innan jag flyttade till Sverige 2013. Mina systrar kunde inte återvända alls. Två veckors semester blev till en evighet och de bor nu i Tyskland.

Sorg, ilska och hopp

Bara något år efter att hon flyttat till Sverige senare hade hennes pjäs Stjärnorna premiär. Den turnerade hon med i 20 länder på fyra kontinenter. Vem tänder stjärnorna, som snart har premiär, är andra delen i trilogin Medan stjärnorna faller.

– Trilogin handlar om kvinnors berättelser under olika historiska perioder i Afghanistan, från folkmordet på hazarerna 1890 till samtiden med talibanerna. Vad som händer under ett system där våld mot kvinnor har normaliserats så att bara att prata om det räknas som ett brott.

Den utbredda tystnadskulturen gjorde att hon till slut ville visa sin egen historia där förtrycket och våldet i hemmet blir en röd tråd. Leif Persson på Teater Dos är regissör till föreställningen och menar att det varit viktigt att sätta in det i en kontext som inte gör förtrycket till ett problem som finns någon annanstans.

– Det har varit viktigt för oss att det är ett konstverk vi gör och inte en privat berättelse. Det gäller att hitta det personliga tilltalet. I mina ögon är det här lika mycket en svensk berättelse som händer i svenska familjer varje dag.

Han menar att det är en berättelse som må vara brutal men som också inger hopp.

– Jag tror man kommer att vara arg och förlöst. Man blir starkt neddragen i djupet för att sedan lyftas upp på slutet. Jag har aldrig varit så nära att jobba med det förlösande katarsisbegreppet som i den här föreställningen.

Men Monirah Hashemi förtydligar att berättelserna inte bara handlar om våld och förtryck utan också om motstånd.

– Det handlar om hur kvinnor överlever och hittar strategier. Att visa det här på scen kan uppmuntra fler människor att inse att vi inte bara är offer.