Sara Gunnarsson: Ett "pirr" inför framtiden

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Visst fanns knallarna på Säfflemârten även i år men lika mycket folk som för några år sedan var det inte.
Foto: Nathalie Forsström
Så har regeringen lättat på sina restriktioner – sina begränsningar över oss medborgare, företag och organisationer. Livet ska nu vara så gott som fritt igen, juridiskt åtminstone.

Under förra helgen arrangerades det ett flertal större arrangemang runt om i vårt län. Jag själv som är Säfflebördig, infann mig traditionsenligt på Säfflemârten. Släkt, vänner och bekanta hade likt förr i tiden (innan pandemin) vallfärdat hem till byn. Allt detta för en ”mârten”. På Storgatan i Säffle bubblade det av förväntan och glädje, och det kändes som om flera tusen medborgare var nere på stan. Inte kanske primärt för att handla på mârten, utan för att återigen se vänner och bekanta.

Men mârten var inte som den en gång varit. Förutom att det var glesare bland ”knallarna” så var den annorlunda. Det kändes nästan lite obekvämt att gå nere på stan, med så många människor i rörelse. Ett besök man bara några dagar tidigare hade undvikit för allt i världen.

På något sätt och vis är det menat att den 29 september ska sätta punkt för de allra flesta av restriktionerna och att vi vaccinerade ungefär ska kunna leva det fria livet vi levt tidigare. Nattklubbar, restauranger, teatrar och fotbollsmatcher med flera blir av med sina besöksbegränsningar. Reserestriktioner ska bli ett minne blott. Allt som tidigare varit begränsat eller förbjudet ska nu vara till allmänhetens behag. Det är bara för de ovaccinerade som restriktioner och försiktighetsmått kvarstår och det med all rätt.

Jag personligen upplever ett pirr inför kommande framtid, men också en viss nervositet. Hur ska det gå till när vi ska återgår till det ”normala”? Från att ena dagen tvingas arbeta hemifrån, till att nu gå tillbaka till arbetsplatsen. Från att ha tvingats avstå från ett aktivt liv utanför hemmets, till att nu ha möjligheten att röra sig fritt. Den juridiska friheten frigörs åter, men hur är det med den sociala?

Att pandemin har förändrat våra beteendemönster är tydligt, men hur länge kommer det hålla i sig. Hur ska man bete sig vid kaffeautomaten på jobbet? När ska vi börja ta i hand igen? När ska digitala möten börja bli fysiska och när blir det accepterat att börja resa igen?

Min poäng är att pandemin har förändrat vårt samhälle på en mycket djupare nivå än den juridiska. Restriktionerna har gett oss strukturer att hålla i – som blivit accepterade av de allra flesta. Men hur ska vårt sociala samhälle agera när strukturerna försvinner och dåtidens normer inte längre är allmänt accepterade?

Det har pratats mycket om att pandemin har gett många social oro och ångest, men jag tror även tiden-efter-pandemin kommer utlösa detsamma. Vissa kommer snabbt ta sin frihet, till skillnad från andra, som ängsligt väntar med en oro för vad som kommer bli socialt acceptabelt.

Säfflemârten kändes därför så annorlunda i år. Ja, vänner och släkt var där. Knallar och tivoli likaså. Så många, på sådan liten yta, men ändå så distanserade. Det var en märklig känsla att gå där längst Storgatan och fundera över vad man kan och inte kan. Friheten fanns, men det kollektiva begränsade en.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Karlstads-Tidningens politiska linje.