Gunvor Sand Edwall: Något att se fram emot

Krönikor
PUBLICERAD:
”Vi hade helt enkelt fått ett nytt intresse; läste artiklar om vinterbad och dess eventuella faror, övade oss på andningsteknik och började ta våra bad utrustade med vantar och skor av neopren och mössa på huvudet”, skriver Gunvor Sand Edwall.
Foto: Dmitry Lovetsky

September är slut. Oktober tar vid. Och så långt gick det bra. November kunde kvitta, medan december gick an med hjälp av ljus och glöggmingel och julfirande. Januari var årets långdragna skräckupplevelse, februari bara en kortare variant av eländet, och i mars kom ljuset, vilket väl var det enda försonande med den månaden.

Ja, jag skriver om en förgången tid, eftersom mitt vinterhat verkar vara ett avslutat kapitel. Det innebär inte att jag älskar sommaren mindre, men sent i livet har jag kommit till insikt om att den kalla årstiden inte bara är farligt hala gångbanor, evigt mörker och blaskigt snöglopp utan faktiskt också kan ha vissa positiva sidor med aktiviteter som förr var helt otänkbara för mig.

Och allt är coronapandemins förtjänst – en av de få - då uteblivet sällskapsliv och inställda kulturevenemang förra hösten ersattes av kvällspromenader och bad. Vi slutade helt enkelt inte bada. Först badade vi i fjortongradigt septembervatten från båten, och allt som oftast i tiogradigt älvvatten, men när båten stod på land, vattenståndet i älven blev för högt av allt regnande och det dessutom blev för strömt, åkte vi ut till Skutberget i stället – med skogspromenad före badet och bastu efter. I november pandemistängdes bastun. Då var det sex grader i vattnet. Men vi hade fått smak på där med kalla bad, så nu kunde inget hindra oss från att fortsätta bada.

Vi hade helt enkelt fått ett nytt intresse; läste artiklar om vinterbad och dess eventuella faror, övade oss på andningsteknik och började ta våra bad utrustade med vantar och skor av neopren och mössa på huvudet. Så småningom ersatte vi simturen med att under ett par minuter stå stilla med vatten upp till hakan och njuta av det meditativa tillstånd som vi uppnådde i det kalla vattnet. När snön kom fortsatte vi bada i tvågradigt vatten. I början av februari låg isen. Maken och ett par andra flitiga herrar såg till att hålla vaken öppen. Varje natt frös den på nytt. Badvattnet var nollgradigt. Och det var helt underbart!

Isvaksbaden var verkligen något alldeles speciellt – nu med pälsmössa på huvudet och tovade yllevantar på händerna som vi höll ovanför vattenytan eller vilande på iskanten. Rätt som det var svischade en skridskoåkare förbi några meter ut, och stora sällskap traskade förbi på den snöklädda isen. Och där stod jag på botten med näsan över iskanten och koncentrerade mig på min andning. Efteråt gällde det att fort, fort få på sig varma kläder - nu med tunna fingervantar på de stela händerna för att kunna knäppa knappar och knyta skosnören. Och sen kom belöningen: en mugg hett te och en kanelbulle.

Nu är det höst. När jag badar simmar jag inte längre. Jag står stilla med vatten upp till hakan och njuter av det allt kallare vattnet. Och ser fram emot isvaksbaden.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.