I 20 år har Bengt Edsgård och hans bror Per låtit grisarna böka ute i Segerstadsjorden. Nu står de för en tiondel av allt Krav-märkt griskött i landet.
– Det är mer arbete men man märker att djuren mår bättre.
Det börjar med två nyfikna trynen som närmar sig stängslet där Bengt Edsgård står men det dröjer inte länge innan de är ett dussintal som bökar runt i leran i utkanten av hagen. Vid minsta hastiga mänskorörelse skriker någon till och de rusar iväg en bit för att snabbt och nyfiket återvända.
– Grisarna är individualister. Några av dem ligger inne på halmen, några på betonggolvet och några är ute, förklarar Bengt Edsgård.
Som den femte generationens lantbrukare tog Bengt och brodern Per över Edsbergs gård i Segerstad efter sin far 1987. Då var det en konventionell växtodlingsgård men efter fem år började bröderna med slaktgrisar och kunde på så sätt få användning för spannmålet på hemmaplan.
– I slutet av 90-talet fick vi några dåliga skördeår och samtidigt såg vi att efterfrågan på ekologiskt började öka här i Värmland. Så 1999 började vi med några fält med ekologisk odling. Eftersom vi hade stallgödsel från grisarna kunde vi använda den.
Året därpå bestämde man sig för att även testa på ekologisk grisproduktion, det ekologiska spannmålet hade man ju redan.
– Vi byggde ett stall för 600 grisar som stod färdigt 2001 och producerade 1500-1800 grisar per år. Men det blev svårt att både ha ekologisk och konventionell produktion så vi renodlade och satsade på ekologiskt från 2008. I dag har vi runt 3 500 grisar per år.
Resan från konventionellt lantbruk till helekologiskt har dock inte varit helt enkel. Inledningsvis var andra lantbrukare skeptiska till övergången.
– Det var inget jubel direkt. När vi byggde det första stallet så var det nog många som skakade på huvudet. Vi gjorde ju jätteinvesteringar och var pionjärer. Vi visste inte så mycket om framtiden och man har ju hela tiden blivit ifrågasatt av andra som inte ställt om.
Bidrar till mångfald
Den svåraste omställningen har inte handlat om grisarna, även om stallbyggnaderna var kostsamma. Det är den ekologiska odlingen som är orosmomentet.
– Har man en konventionell odling kan man använda kemikalier om det är ogräs, men det kan inte vi. När det regnar mycket och vi behöver mer kväve så är det svårt att få tag i och ganska dyrt. Grisgödslet vi har räcker inte riktigt till.
Samtidigt bidrar ogräset till den biologiska mångfalden eftersom det inte blir monokulturer, blommor och andra växter på fälten blir en viktig tillgång för pollinerande insekter. Dessutom skiftar man grödor på fälten.
– Vart femte år har man en klövervall som binder kväve från luften som blir kvar till grödan året därpå. Det är en mer varierad men svårare odling som kräver noggrann planering.
Låg efterfrågan
Att vara Krav-bonde ställer, som namnet antyder, högre krav på att grisarna ska ha det bättre än EU-ekologisk produktion. Bland annat ska grisarna få böka i riktig jord och kunna gå ut året om. Det kräver förvisso mer arbete från bonden men det är mer stimulerande eftersom de mår bättre, menar Bengt Edsgård.
– De är inte stressade när de är aktiva och kan ha ett naturligt beteende för att de kan böka i jorden. Det blir inte heller någon pennalism mellan dem eftersom det finns så stora ytor. Det är intressant att hålla på med.
Lönsamheten är i längden ungefär likadan som för konventionell produktion tror Bengt Edsgård. Trots det är Krav-grisproducenterna få. I Värmland finns det bara tre gårdar. I Sverige slaktas varje år 2,5 miljoner grisar, men bara 35 000 av dem är ekogrisar.
– Det är väldigt tråkigt att efterfrågan på griskött inte är större. Det var en boom för några år sedan och detaljhandeln ville köpa mer kött, men det tar ungefär ett och ett halv till två år för oss att öka produktionen. Vi är väldigt stora för att vara ekologiska och producerar runt tio procent av Kravgrisköttet i Sverige. Det visar hur liten produktionen är.
Startade gårdsbutik
Förra våren öppnade man en gårdsbutik där man säljer kött från gårdens produktion och andra lokala ekovaror. Tanken på en egen butik hade funnits i många år.
– I alla år har folk frågat efter vårt kött och vi har inte kunnat tillhandahålla det, i detaljhandeln står det inte vilken gård köttet kommer ifrån. Det har också varit svårt att få tillbaka köttet från slakterierna.
Efter att ha inspirerats av andra gårdsbutiker gjorde man i ordning en liten barack som redan fanns på gården och genom ett samarbete med ett charkuteri i Västra Ämtervik kunde man fylla kyl och frys med egna råvaror.
– Det har gått bra och vi har ökat försäljningen hela tiden, särskilt på sommaren eftersom det finns många fritidshus här ute.
Skulle försäljningen inte hålla i längden så är det inte heller hela världen.
– Det är bara en liten del av vår grisuppfödning så det är inget man står och faller med. Men det är väldigt kul ändå, att få sälja direkt till kunden.