Efter knappt tio år som partiledare och sju år som statsminister meddelade Stefan Löfven den 22 augusti att han tänkt avgå i samband med Socialdemokraternas kongress i november. Att hitta en given efterträdare var för många inte speciellt svårt – så länge den följde en särskild premiss.
Många ansåg nämligen att det var dags för en kvinnlig partiledare. En partiledare som med detta utgångsläge, med största sannolikhet kommer få titeln ”Sveriges första kvinnliga statsminister”. Vald av partiet och inte av väljarna förvisso, men Socialdemokraterna skulle få titeln först i alla fall. I sitt sommartal dolde inte Stefan Löfven direkt vem han ville ha som efterträdare. För honom fanns det redan en given efterträdare, finansminister tillika kvinnan Magdalena Andersson.
Det jag tycker är fascinerande är hur en persons kön kan anses överordnad vid val av ledare för en hel nation. Jag säger inte att Magdalena Andersson är olämplig på grund av att hon är kvinna, utan snarare att hon är lämplig för hennes kompetens. Kompetens som hon har oavsett könsidentitet. Sju år som finansminister och civilekonom med forskningsstudier både i Wien och Harvard. Det är inte bara och bara för en statsministerkandidat, att ha en sådan rejäl bakgrund innan man blir vald.
Det som också var slående när Magdalena Anderssons namn kommer upp, var hur hon som person börjar granskas. Stel, hård och kall. ”Hennes framtoning lär inte dra några röster” och ”hon borde bli mer mjuk i sin framtoning”. Har vi någonsin hört att personer säga detsamma om en man? Carl Bildt och Göran Persson var inte direkta charmtroll, men jag tror knappast att någon gav sig på deras personlighet före deras kompetens eller ledarskapsförmåga.
Nej, det som sägs om Magdalena Andersson gör att man får flashbacks till Anna Kinberg Batra (M) och hur hennes personlighet granskades. Hur hennes ledarskap fullständigt drunknade i människors bild av henne som person. Nej, Anna Kinberg Batra fick inte ens chansen att visa vad hon gick för – det var redan kört innan hon fick försöka. Man kan tycka att en partiledares ledarskapsförmåga bör bedömas utifrån vad som är bäst för partiet och landet. Det borde också trumfa både kön och könsstereotypiska drag.
Magdalena Andersson, endera så lyckas du eller så lyckas du inte. Det avgör väljarna och inte alla tyckare. Att nu partimedlemmar väljer att köra ”kvinnokortet” ser jag som inget annat än beklagligt. Den socialdemokratiska feminismen och feministerna borde själva förstå att om en kvinna någon gång ska nå makten – och då vara framgångsrik, så behöver hon dömas på samma premisser som alla andra. Dömas ”jämlikt och rättvist” för att använda två favoritord hos Socialdemokraterna.
Jag hoppas att Magdalena Andersson, om hon nu tackar ja, kommer att behandlas bättre än Anna Kinberg Batra. Att hon i valet 2022 får chansen att på eget mandat krossa glastaket som den individ hon är!