Gunvor Sand Edwall: Att gå i barndom

Krönikor
PUBLICERAD:
Att gå i barndom, kan det betyda mer än att bli som ett barn på äldre dagar?
Foto: Roald, Berit

Många av de uttryck som jag gärna svänger mig med är på väg att försvinna, och jag är ju inte dummare än att jag fattar att det bara är ett – av många – kvitton på min relativt höga ålder. Ordspråk ingår i denna av många bortglömda ordskatt. Några av mina favoriter är ”att ta tjuren vid hornen” och ”att bita i det sura äpplet”, och ofta kombinerar jag dessa två; de ger varandra en mycket tydlig förstärkning. Ibland ser eller hör man också klara (kanske medvetna) missförstånd av ordspråken; ett exempel är hur ”Som man bäddar får man ligga” har blivit ”Om man bäddar får man ligga”.

Att en gammal människa ”gick i barndom” hörde jag ganska ofta när jag var barn. Oftast menade man väl att denna åldring hade blivit dement – eller åderförkalkad som man sa då, och lite senare hette det att hen hade blivit senil. I det gamla bondesamhället och dess större närhet till årstidsväxlingarna med sådd och skörd och vila än vi har i dag, tänker jag att det var vanligare med en cirkulär livsuppfattning även i vår del av världen – precis som inom de stora österländska religionerna – och då såg man kanske med större självklarhet på, att en människa som blev gammal också blev skröplig och beroende av andra människors hjälp på alla möjliga sätt.

Barn på nytt. Spädbarn på nytt. Cirkeln slöts. Man gick i barndom.

Och nej, jag vill absolut inte romantisera forna tiders syn på och behandling av gamla människor, men vår tids linjära livsuppfattning och ungdomskult är inte heller så himla tilltalande; att inte tillåtas bli gammal utan känna kravet att köra på med allehanda aktiviteter, när man helst vill njuta sitt otium (se där! ett utdöende uttryck till!), ta emot de yngre generationernas beundran för ens visdom och sitta under sin korkek och lukta på blommorna.

Men det där uttrycket att gå i barndom kan naturligtvis också tolkas som att man i slutet av sin levnad kommer närmare det barn man en gång var. Jag får numera allt oftare och allt tydligare bilder från min barndom och tonårstid. Medan somligt är roligt att erinra sig är annat ganska sorgligt, och det händer att ett plötsligt uppdykande minne ruckar lite på den bild jag har av mig som barn. Jag kan då känna stark ömhet för den där lilla, som utåt var så kavat och duktig men som fick kämpa hårt mot sina olika rädslor.

Och att jag på samma gång kan vara det där lilla barnet och känna det jag kände – eller föreställer mig att jag kände – och se mig själv utifrån som i en film är både fascinerande och spännande, och jag ser verkligen fram emot fler delar av filmerna om att gå i barndom, filmerna om mig själv som barn.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.