Helena Vermcrantz fastnar för språket i Kristina Sandbergs senaste och i Sebastian Barrys Tusen månar.
Jag hörde till de som bara orkade läsa första delen av Kristina Sandbergs omskrivna Maj-trilogi. Kvinnan Maj irriterade mig till vansinne. Varför kunde hon inte ta tag i sitt liv, varför var hon aldrig någonsin lycklig?
Därför var det extra spännande att börja läsa En ensam plats, hennes senaste bok.
Här möter vi författaren själv i sviterna av Maj-succén, våren 2016. Hon reser land och rike omkring för att tala om sin bok – berätta, försvara och förklara Maj. Hon ställer upp på samtal, skriver texter till antologier, förord, litteraturkritik, men hon är otroligt trött. Å andra sidan kanske ett sådant tillfälle inte kommer tillbaka? Och hon missade mammografin i oktober 2015. Och knölen i bröstet som Mats upptäckte när de hade älskat!
Hon har inte tid att bli sjuk. De ska ju resa till England denna sommar, hela familjen. Något som Mats sett fram emot länge. Väl hemma igen väntar flera uppdrag som hon lovat utföra och så kommer beskedet: pappa har dött!
Andlöst beskriver Kristina Sandberg tiden innan hon äntligen blir röntgad och får veta att hon har tre tumörer i sitt bröst, och ångesten som drabbar henne. Hon kan inte dö, hon måste finnas för döttrarna och Mats! Hon blir fruktansvärt rädd.
Sandbergs språk andas skräck. Orden hetsar sig fram. Vi följer hennes tankar och oron som mal medan de planerar pappas begravning, de långa resorna till släktgården i Ångermanland, glimtar från barndomen och släkthistorier. Allt ska redovisas. Det är modigt och avslöjande och inte alltid sympatiskt. Det slår mig att det finns mycket av romanens Maj i Kristina. Inget är halvhjärtat och inte ens när operationen är över och läkningen efter bröstrekonstruktionen blivit lyckad vågar hon andas ut.
Det är först i slutet av november 2019 som den värsta oron för återfall ger sig och hon börjar kunna skriva igen.
Det är en läsvärd bok Kristina Sandberg skrivit, berörande, men alla som genomgått en cancerbehandling kanske inte känner igen sig och jag skulle inte rekommendera boken till alla läsare i samma situation. Då tror jag att Göran Greiders reflexioner under sin sjukdomstid är mer trösterika. Allt behöver inte berättas, tycker jag, men Kristina Sandberg skriver som hon städar, grundligt, och hon skriver bra!
Romanen Tusen Månar av Sebastian Barry är kortare än Sandbergs bok men lika läsvärd!
Den handlar om Winona, en ung lakotaflicka, adopterad av de två soldaterna Thomas McNulty och John Cole från boken Dagar utan slut. Båda böckerna kan läsas helt fristående.
Detta är ingen vanlig västern, fast landskapet i Tennessee spelar en viktig roll i det våldsamma händelseförloppet.
Sebastian Barry skriver enastående. En sådan inlevelse i den unga Winona vars tankar och beslut känns helt trovärdig. Barry åskådliggör den extrema förnedring ursprungsbefolkningen utsattes för när Västern koloniserades och de konsekvenser segregationen i det lilla samhället får för Winona och hennes udda familj.
Den här boken måste läsas inte minst för språkets skull och jag vill verkligen hylla översättaren Erik Andersson, en av Sveriges främsta, för hans arbete.