Tim Sterner: ”Vi var som bökande vildsvin i svampskogen”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Kantarellerna låg gömda under mossan. De spelade svårfångade, skriver Tim Sterner.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Sträcker ut benen i soffan och konstaterar att de känns väl använda. Som småbarnsförälder får man springa en hel del. Men för närvarande är det inte därför benen känns tunga och nötta.

Jag var nyligen ute på den årliga kantarelljakten med familjen. Det har blivit tradition att en gång under sensommaren ge sig ut i svampskogen med mamma, mormor och mina två kusiner. I år lyckades vi även värva min moster.

Jag hoppas att kunna föra traditionen vidare till min son. Även om han älskar att vara i skogen så är han inte riktigt redo för att delta i den vilda jakten på kantareller. Han hade snubblat över varannan rot och ätit sju sorters mossa.

Finns det ens så många mossor, tänker du. Jajjemän. Det finns faktiskt drygt tusen arter bara i Sverige. Jag skulle kunna spela mossexpert, men faktum är att jag googlade mig fram till det efter att ha ställt mig själv just den frågan. Så jag har besparat dig en googling. Varsågod.

Det där var bara en mossig parentes. Men egentligen är mossan en mer lämplig huvudrollsinnehavare i denna krönika. Det fanns nämligen ett överflöd av mossa och ett rejält underskott av kantareller. Men huvudsaken är väl att man får lite kvalitetstid med familjen.

Skogens guld har dock en tendens att väcka lika delar girighet och galenskap. Vi högg vildsint i mossan med knivarna. De kantarelljägare som kommer efter oss tror förmodligen att en vildsvinsflock löpt amok i skogen. Men den brutala tekniken gav faktiskt resultat. Kantarellerna låg gömda under mossan. De spelade svårfångade.

Det blev en liten skörd, men ändock en skörd. Vi slog våra korgar samman och lämnade allt hos mormor. Jag äter inte ens kantareller.

För mig handlar det om jakten. Den där kicken som pumpar extra blod genom kroppen när man ser något gyllne bland mossan som inte är ett höstlöv. Det är oerhört tillfredsställande.

Men desto värre känns det naturligtvis när naturen inte möjliggör de där kickarna. Plötsligt känns stövlarna tyngre och man börjar se hägringar. Det är väl förvisso en naturlig del i det. Det är väl också de där tunga och sega minuterna som gör att guldfynden känns så speciella.

Hur som helst handlar det mest om att umgås. Det första vi gjorde när vi kom in i skogen var att sätta oss och äta äggsmörgås. Det faktum att vi inledde med en paus är ganska talande för ambitionsnivån i vår svampjakt. Men det är väl ganska bra att fira i förväg, utifall att det inte blir något firande efteråt.

Nu när man ligger utsträckt med lite ömma ben så undrar man om det var värt det. Svaret kommer till en lika snabbt. Självklart var det värt det. Jag uppskattar all tid jag får med min vildsvinsflock till familj.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.