Sensommar och höstbarn i motvind

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Janerik Henriksson/TT

Bara för att jag börjat jobba igen tror jag att det är sensommar. Fast riktigt än är den väl inte här? Någon vecka till måste jag väl få kalla sommaren för sommar, utan att lägga till “sen”. När väl vi säger att sommar är sen blir den snart till höst.

Jag älskar sommaren som mest i början och i slutet. När den börjar känner jag hur sårbar den är, hur ny och hur trevande. Den kan ibland inte riktigt bestämma sig för om tiden är kommen eller om den ska vänta lite till. Det kan driva mig till vansinne, samtidigt som jag nästan spricker av förväntan. “Kom igen nu sommaren, jag har väntat hela året på dig!”. Men det där med en början har jag personligen aldrig gillat så mycket, det är slutet som är min grej. Oavsett om det gäller slutet av en sång, en tävling, en bok, en skoltid eller för all del - en sommar.

När sommaren blir sen älskar jag den för att jag har en hel sommar inuti mig och allt har blivit så mättat av antingen regn eller sol. Vatten eller torka. Vin och grill. Jordgubbar och glass. Sensommaren är så fylld av djup. Den känns innerlig och säker på sin sak och inte alls lika glättig och tveksam som försommaren.

Som liten minns jag augusti som en kvav och regnig månad fylld av åska och mörka kvällar. Åh, dessa mörka kvällar med syrsor som sjöng, färre myggor att slåss mot, brunbrända ben och så doften av cigarettrök.

Det kanske inte ligger någon sanning i mina minnen vad gäller vädret, men något säger mig att augusti månad var mer somrig förr. Den innehöll mer sommar och mindre höst än nu. Kanske var det på grund av sommarlovet? Augusti har börjat gå så snabbt, som att sensommaren jagar in mig i hösten och jag knappt hinner märka att en av våra dyrbara sommarmånader gått förbi.

Hösten ja, denna vemodets årstid men som ger oss en färgsprakande ridå och minsann vill visa att även den kan brinna. Själv är jag ett höstbarn. Ett sådant som enligt viss forskning kämpat i motvind sedan födseln. Det har framkommit att vi som unga presterar sämre i skolan, men också inom idrott och tydligen löper vi större risk att utveckla astma.

På pluskontot kan vi höstbarn däremot sätta in det faktum att vi har större chans att leva tills vi blir 100 år och vi löper mindre risk att drabbas av depressioner. Och det hörni är väl ändå inte så dumt? Fast det är klart, det där är ju bara sådant jag läst och allt ska man ju inte tro på. Det om något har pandemin lärt oss.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.