Ännu en ring på vattnet

Krönikor
PUBLICERAD:
Oslo 20200728. Mye regn i Oslo tirsdag. Vannpyttene fylles opp og paraply anbefales. Foto: Lise Åserud / NTB scanpix / TT / kod 20520
Foto: Lise Åserud

Från stekande sol och värmebölja till åska och hällregn. Den här sommaren har rört sig från ena sidan av spektrumet till den andra.

Klimatförändringarna gör sig påminda och jag hoppas att förnekarna fått sig en tankeställare. Det här är inte vanligt väder. Sverige är inte längre landet Lagom. Vi behöver inte längre resa till värmen under sommaren. Värmen är redan här.

Den intensiva hetta jag upplevt de gånger jag klivit av planet i Antalya har jag den här sommaren kunnat uppleva genom att bara kliva ut genom ytterdörren.

Det här är vår verklighet nu. Det kommer inte bara bli varmare med åren utan även mer instabilt. Sverige har haft tur. Vi är ganska förskonade. Andra länder i Europa har inte haft samma tur. Värmen och vattenmassorna skördar många offer. Det är minst sagt skrämmande.

Vi får ingen paus från naturkatastrofer bara för att vi är mitt uppe i en pandemi. I det avseendet befinner vi oss just nu i stormens öga. Det är lugnare, precis som förra sommaren. Men när alla återvänder till jobbet och skolan i höst kommer vi vara i virvelvinden igen, om vi inte sköter oss. Falsk trygghet är lika lömsk och farlig som vädret.

En av våra sämsta egenskaper är att vi har så lätt för att glömma. Historielösheten breder ut sig lika mycket som rotsystemen under oss. Den är som en pandemi i sig själv. Vi glömmer alldeles för lätt. Misstag vi borde ha lärt oss av spolas bort av glömskans vågor och blir vatten under broarna.

Innan pandemin svepte in var antibiotikaresistensen ett av de största hoten mot framtidens folkhälsa. Nu är det ingen som pratar om det. Alla andra problem vi haft forsar fortfarande fram bakom bergskedjorna av sandsäckar som vi byggt för att skyla oss från sanningen. Pandemin är bara ännu en ring på vattnet.

Vi får inte bli blinda för alla andra samhällsproblem som virvlar omkring. För då kan de en dag när vi minst anar det dra ned oss under ytan som ursinniga underströmmar. Det finns mycket som kräver vår uppmärksamhet. Om vi fortsätter negligera allt som händer runt omkring så kommer det till slut slå undan benen under oss. Vi stirrar oss blinda åt ett håll och märker inte den annalkande tsunamin bakom ryggen.

Nu låter jag som en rabiat domedagsprofet. Syndafloden skall förtära oss alla! Jag syftar naturligtvis inte på en fysisk flodvåg utan på en ansamling av negligerade problem som tillsammans utgör ett jävligt stort problem. Det fungerar liksom inte att låta några oroa sig. Alla måste oroa sig och göra det de kan för att förhindra att situationen blir värre i framtiden. Det gäller allt vi står inför. Vi kan inte kosta på oss att vara egoister. Vi sitter alla i samma båt, och måste turas om att ro.

Jag avslutar med en rad ur en dikt jag skrev för några år sedan som känns lämplig i sammanhanget;

”Och om domen kommer

som en monsun, ett syndafall

Låt då min bröstkorg vara din ark”

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.