Världens sämsta sambo

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
"Det här med samboliv, att kompromissa och att ta hänsyn till någon annan har jag fasat lite för” skriver Erika Bergkvist.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

Förra semestern hade jag ingen aning om att det som skulle inleda årets semester var att bli sambo. Jag har aldrig varit sambo, och senast jag bodde med några så var det med min familj hemma i barndomshemmet. Det gick ju bra och så, men jag hade ju övat hela livet på att bo med dem så jag tror inte ens det räknas.

Om någon sagt till mig i höstas att jag ska bli sambo till sommaren hade jag nog skrattat. Men så kom han och allt gick fort och bara nio månader efter att vi träffats första gången bor vi ihop. I min lilla tvåa i utkanten av Karlstad tätort.

Det här med samboliv, att kompromissa och att ta hänsyn till någon annan har jag fasat lite för. Det har gjort mig lätt svettig, stirrig och mitt kontrollbehov har bara vid tanken stigit från normal till en pulserande röd nivå, kanske har det till och med börjat fatta eld. För mig låter det nämligen krångligt med att inte få bestämma precis allt, att jag inte längre gör allt själv eller inte betalar för allt själv. Som med mycket annat handlar det väl vad man är van, men att jag vill ha det på mitt sätt är inget jag sticker under stolen med. Hittills går det dock bra och jag är positivt överraskad över att det gått så lätt och att det är rätt så skönt att dela livet med någon. Jag trodde liksom att jag skulle vara världens sämsta sambo.

Nu låter det som att allt varit en promenad i parken, men icke. I alla fall inte för min sambo. Jag gjorde tidigt klart för honom (typ innan första dejten) att jag ALDRIG kommer flytta från Karlstads kommun. Ja, jag kanske älskar Karlstad lite för mycket. Jag sa också till honom att jag, när jag flyttar nästa gång, ska jag flytta till ett hus ute på landet och att jag bara kan tänka mig att flytta till EN plats inom Karlstads kommun. Till det gjorde jag också klart för honom (ja, även det innan vi träffats första gången) att det inte finns tid i mitt liv för tveksamheter, spel och krångel. Detta var också en taktik från min sida för att se om han lade benen på ryggen och sprang när jag valde att vara så här rak, så snabbt.

Han tog allt jag skrev och sa med jämnmod, ryckte på axlarna och sa “det blir nog bra”. I och med detta började jag inse att han inte var en sådan där rädd, velig och fräck fuckboy-typ. Han verkade ju faktiskt inte det minsta rädd för mitt sätt och mina idéer. “Vilken spännande varelse”, tänkte jag och beslutade mig för att jag skulle ha honom.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.