Då var U-filialen alldeles ny

Krönikor
PUBLICERAD:
Anders Ajaxson minns när professor Jörgen Westerståhl stod i klassrummet på Universitetsfilialen och berättade att den otidsenliga tvåkammarriksdagen skulle bli enkammarriksdag med 350 ledamöter.
Foto: Gusaf MŒnsson/SvD/TT

Fullskrivna kollegieblock, är det något att spara på? Ibland kan det vara så, av olika skäl, och de senaste veckorna har jag, tyvärr överoptimistiskt, letat efter ett block med över 50 år gamla anteckningar. Mitt allra första block från Universitetsfilialen i Karlstad 1967-1968 i ämnet statskunskap var det jag fåfängt sökte.

Så jag får lita på mina minnesbilder. Riktigt skarpt minns jag lektionssalen: hur varm den var, hur högt i tak det var, hur sparsamt professorn använde kritan på svarta tavlan. Ett par siffror skrev han i alla fall upp: 4,0 och 350.

Denne professor var inte vem som helst. Han hette Jörgen Westerståhl och var en av få kända statsvetare här i landet på den tiden. Nu stod han i vårt klassrum och berättade för oss, de första studenterna inom hans ämne vid Göteborgs universitets nyfödda dotter i Karlstad, alltså U-filialen, om den nya författning som var i faggorna.

Äntligen skulle den otidsenliga riksdagen med två kamrar (Första och Andra) få gå i graven, äntligen hade partierna blivit överens om en enkammarriksdag. Inte minst Tage Erlander hade varit motsträvig i det längsta, inte minst hade Folkpartiet drivit på för att uppnå denna förändring.

Uppfattade vi studenter vilket privilegium det var att få detta statsvetenskapligt så spännande skede så engagerat och så sakkunnigt beskrivet av denne superexpert (ordet fanns inte då) från Göteborg? Troligen inte. Westerståhl hade själv varit högligen inblandad – som huvudsekreterare – i den evighetslånga författningsutredning (1954-1963) där bland annat värmlänningen Harald Hallén (S) ingick och som inte blev någon framgång.

Det krävdes en ny utredning, grundlagsberedningen, för att lösa upp knutarna.

I den nya riksdagen skulle ledamöterna bli 350, berättade Westerståhl, och ingen enda av oss tyckte att detta tal var något konstigt. Det var ju jämnt och bra, fast i detta sammanhang lite väl stort, tyckte nog någon.

Varken vi i denna varma lektionssal i Klaraborgs inre, den gjorda utredningens experter eller riksdagsledamöterna, som fattade beslutet, reagerade i förväg på hur riskfylld denna jämnt delbara siffra var. Den blev ju resolut ändrad till 349 efter jämviktsriksdagen (175-175) under mandatperioden 1973-1976, då många beslut fick avgöras genom lottning. Fru Fortuna såg skonsamt till att utfallet ungefär jämnt mellan de båda blocken.

Bestående har däremot det andra talet blivit, det som föreskriver att ett parti måste uppnå 4,0 procent för att få vara med i riksdagen. Dittills hade vi bara hört talas om spärrar i Stockholms tunnelbana, men här skulle en spärr introduceras i Sveriges riksdag för att obevekligt utestänga ”småpartierna”, varigenom ”en alltför långtgående partisplittring” skulle kunna undvikas. Hette det.

Långt under denna spärr befann sig det då det tämligen nybildade KDS. Enbart VPK, som nyligen bytt bort namnet SKP, skulle kunna hamna i spärrens närhet, ansåg kommentatorerna när de blickade ut över det då rätt fridsamma politiska landskapet.

Med tiden har ju helt andra partier fått anledning att uppleva kalla kårar på grund av denna spärr.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.