Ack Värmeland du sköna

Ledare
PUBLICERAD:
”En av de finaste komplimangerna jag någonsin fått var en kommentar av en arbetskamrat på Rottneros, som tyckte att jag var mera värmlänning än värmlänningarna själva”, skriver Per Scheutz.
Foto: Christer Wik
Du krona bland Svea rikes länder. Värmland är skogarnas och sjöarnas landskap med gott om vidder, stillhet och frihet från trängsel.

Här följer historien om en stockholmare, född och uppvuxen på Kungsholmen, som förvandlas till naturaliserad värmlänning och inbiten Karlstadsbo. När våra söner var sju respektive fem år, var min hustru och jag helt överens om att de inte skulle växa upp i Stockholm.

I juni 1973 var familjen på väg att hälsa på min yngre bror och hans familj i Norge. Han arbetade då som journalist på Verdens gang i Oslo. På väg från Stockholm stannade vi till i Karlstad för att göra en del inköp. När vi står där i solskenet på Västra Torggatan, säger jag till hustrun: ”Du Kina, det här verkar ju vara ett juste place. Hit skulle vi ju kunna flytta”. Kina som är från Dalarna höll helt med mig.

Sagt och gjort. Jag sökte och fick jobbet som personalchef på dåvarande familjeägda Rottneroskoncernen med de förträfflige Carl-Johan Wettergren som vd. Familjen flyttade till Karlstad och vi började med att hyra ett radhus på Stockfallet. När jag ringde till kommunen för att få plats på fritids- och dagis, var det en trevlig röst som svarade att det var inga problem: ”Var vill du ha dem?”

Rottneroskoncernen vid den tiden omfattade två massafabriker, en i Rottneros och en i Göta utanför Trollhättan, pappersbruket och en förädlingsfabrik i Åmotfors, Rottnerosparken och ett huvudkontor i Karlstad. 1974 var det högkonjunktur och massapriserna var höga och bra, men efter ett par år dök marknaden och ägarfamiljerna ville sälja företaget. När jag vid ett tillfälle löneförhandlade med SPIAF:s ordförande vid Rottnerosfabriken sade han: ”Du Per, detta företaget är inte särskilt lönsamt men mycket trivsamt”.

En av de finaste komplimangerna jag någonsin fått var en kommentar av en arbetskamrat på Rottneros, som tyckte att jag var mera värmlänning än värmlänningarna själva. En händelse som gjorde djupt intryck på mig var när jag första gången var med om att i ett sällskap stå upp, hålla varandra i handen och gemensamt sjunga Värmlandssången. Då fick jag verkligen klart för mig att i Värmland är man stolt över sitt landskap och att identiteten med Värmland är stark.

Nåväl, ägarfamiljerna till Rottneros sålde företaget till dåvarande Vänerskog och sedan vet vi alla hur det gick, nämligen till en av Sveriges största konkurser. Man hade från Vänerskogs sida bland annat grovt underskattat de investeringsbehov som fanns i de gamla fabrikerna. Lyckligtvis hann jag lämna företaget dessförinnan för att istället bli personalchef hos superentreprenören Bertil Wåghäll i Falun, som grundade och byggde upp den då mycket framgångsrika Hemköpskedjan. Jag har sedan kommit att arbeta i näringslivet i olika företag och i SAF i Stockholm i två omgångar, Göteborg, Falun, Örebro, Kumla och Karlstad. Men hela tiden har jag haft familjen i Karlstad med bopålarna djupt förankrade i Värmlandsmyllan och Karlstad.

Barnen är uppvuxna i Karlstad och Kina har arbetat mer än trettio år som förskollärare i Karlstads kommun. När jag gick i pension vid 60 års ålder blev jag politiskt aktiv för Liberalerna 2002 och har haft och har olika uppdrag i nämnder och bolag sedan dess. Karlstad är för övrigt inte bara solskensstaden utan också en mycket välskött kommun.

Min kärlek till Värmland och Karlstad är beständig eller för att travestera en replik som Monica Zetterlund som piga i TV:s serie Söderkåkar fällde: ” Värmland dä ä mitt liv dä sä.”

Per Scheutz berättar om hur den inbitne stockholmaren förvandlades till en naturaliserad värmlänning.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Karlstads-Tidningens politiska linje.