Det allra bästa

Krönikor
PUBLICERAD:
Gunvor Sand Edwall njuter av ljuvliga morgondopp och sagolika skymningsbad.
Foto: Geir Olsen

Jag tycker om att flyga. Jag tycker om att åka bil. Jag tycker mycket om att åka tåg. Men allra mest tycker jag om att förflytta mig på de mest ursprungligt mänskliga sätten: att gå, att simma och att segla – det där som människor alltid har gjort. Och jag kan tycka att det i vår tid, när det inte känns helt okej att vare sig flyga eller åka bil, känns bra att röra mig från en punkt till en annan med hjälp av min egen och vindens kraft, vilket jag den här sommaren har alla möjligheter till, eftersom Kapten Snedwall och jag befinner oss ute på en odyssé längs landets kuster. Från Karlstad via Vänern och Göta älv för att efter hand runda Skåne och Blekinge och gå ostkusten upp och hem via Göta kanal.

I skrivande stund befinner vi oss i Blekinges vackra skärgård, och som vi har simmat under den månad vi har varit till sjöss! Det är ljuvliga morgondopp och sagolika skymningsbad från stiliga badbryggor med tradition, enkla badstegar och långgrunda sandstränder. Och jag är djupt imponerad av de skånska traditionerna med allmänna badbryggor, dit folk i badrock kommer gående eller cyklande för att ta sitt morgondopp. När man som vi också har badat hela vintern känns till och med simturer i fjortongradigt vatten både möjligt och faktiskt – tro det eller ej – njutbart. Motsatsen till dessa kylslagna bad är att en het dag, när solen hela tiden gassar obarmhärtigt rakt ner på oss, ta ett svalkande bad från båten mitt ute på havet. Jag kan försäkra dig att det är rent himmelskt!

Och som vi har promenerat den här månaden! När man har suttit i en båt en hel dag, behöver man röra på sig, och på något vis är det som att jag inte har varit på en ort, om jag bara har sett hamnen – vilket såklart också händer då och då. Men det finns så mycket att upptäcka och se nästan överallt dit man kommer. Det allra bästa är att komma till en ö, som inte är alltför stor och försöka gå runt den, kanske inte på en dag men på två. Ofta kommer man upp en bra bit och bjuds på storartade vyer – kanske från en fyrplats – över havet. Att benen tackar mig och att artrosen håller sig tyst är bara ren bonus.

Och så är det själva seglandet då. När vinden är god, kursen satt och seglen rätt ställda är det bara vi och havet. Timme efter timme. Horisonten. Vågorna som fräser runt bogen. Pulsen som sjunker. Blodtrycket likaså. Tomgloendet. Inneslutna i oss själva och på samma gång tillsammans i vår gemensamma upplevelse som vi delar med många andra – i vår tid och i många generationer både bakåt och framåt.

Det enkla. Det ursprungliga. Det är det allra bästa.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.