Är naturen den nya kyrkan?

Ledare
PUBLICERAD:
Att vara i naturen kan vara en nästintill helig upplevelse, inte minst om det är så vackert som här vid Nygårdskällan.
Foto: Tommy Andersson
För många svenskar fyller skogen och naturen ett närmast religiöst behov. Religionshistorikern David Thurfjell har i sin utmärkta bok ”Granskogsfolk” (Norstedts 2020) intervjuat skogsbesökare om deras upplevelser i skogen.

Många beskriver känslor av ”jagupplösning” och tacksamhet liksom upplevelser av skönhet, mening och tillhörighet. En del använder ord som helig och besjälad om naturen men de flesta värjer sig inför att beskriva sina upplevelser som andliga. Många har existentiella upplevelser i naturen men saknar ett språk att känna sig bekväm med att beskriva det. Svenskar är det folk i världen som tar starkast avstånd från organiserad religion.

Relativt få av oss går i kyrkan eller kallar oss religiösa. Samtidigt har vi en stark känsla för naturen, där det också finns en existentiell eller andlig dimension menar David Thurfjell, som är professor i religionshistoria vid Södertörns högskola i sin bok. Många sekulariserade svenskar skulle kunna skriva under på att ”naturen eller skogen är min kyrka.” Det är på fjället eller i skogen som man känner att livets mening finns och den djupaste aspekten av ens person. En präst har uttryckt det så här: ”Kyrkan är gjord av människor, naturen är gjord av Guds händer.”

I en enkätstudie på 1990-talet angav 96 procent av de tillfrågade att de känner ett behov av att vara ute i naturen. En studie av attityder bland folk i glesbygden visade att så många som 80 procent till och med upplevde sig som beroende av att vara i närheten av skog, fjäll och sjöar.

Upplevelser av jagupplösning i naturen har beskrivits i många svenska dikter och sånger. I Gunnar Ekelöfs poesi är själens närhet till naturen ett ständigt återkommande tema. Edith Södergran är en annan poet som i sina många naturdikter ofta återkommer till ett mystiskt och religiöst språkbruk. ”Om vi icke bliva naturbarn,” skaldar Södergran, ”komma vi icke i himmelriket, ty de religiösa hemligheterna äro naturhemliheter.”

Peter Le Marc sjunger i låten ”Min kyrka”, ”det finns en evig sanning som är dold bland lingon, ljung och sly och saliga är trollsländorna.” I sången slutar skogsvandringen, precis som i många andra sådana skildringar, i den befriande känslan av att allt upplöses - ”ett ögonblick av intighet, ett ingenting och allt mitt gamla grubbel blir till meningslösa ord.”

Naturen spelar en andlig roll i samhället. Det är ett viktigt argument för att skydda naturen utöver miljö- och klimathänsyn. Naturen hjälper oss inte bara att hantera kriser utan också att förebygga dem, må bra och möta vårt existentiella behov av att känna att vi tillhör något större. Vår utomordentlige biskop tillika sympatiske hundvän Sören Dalevi konstaterar i sin krönika i NWT den 20 mars i år att det helt enkelt är så att det är många som är en del av granskogsfolket och att han själv är en av dem.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Karlstads-Tidningens politiska linje.