Den här tillägnas Kjell Fredriksson

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
"Han var en kulturbrygga mellan generationerna.” Så beskriver Tim Sterner tidigare kulturchefen Kjell Fredriksson.
Foto: Frida Jansson Högberg
Det hade känts fel att inte ta tillfället i akt och hylla Karlstads-Tidningens före detta krönikör Kjell Fredriksson, som lämnade jordelivet den 17 maj.

Han hörde ofta av sig med uppmuntrande ord om mina krönikor, och jag gjorde detsamma om hans alster under tiden han var krönikör. Det var en ära att stå listad som krönikör tillsammans med honom.

När jag uppträdde med min poesi var hans stöttande leende ett återkommande inslag i publiken. Något tryggt att förankra blicken i när nerverna fick rummet att svaja. En karbinhake för själen. Efteråt lade han alltid en varm hand på ens axel som fick en att landa och hitta lugnet igen.

Första gången jag träffade Kjell var långt innan jag blev krönikör. Faktum är att drömmen om en journalistikkarriär då inte ens existerade i ett embryostadie. Jag hade studerat till kulturvetare och var helt inställd på någon form av karriär inom kultursektorn.

För att samla erfarenhet engagerade jag mig ideellt, bland annat som ordförande i riksteaterföreningen Unga Arrangörsnätet. I egenskap av den rollen satt jag i arbetsgruppen bakom Kulturnatten. Det gjorde att jag började få inbjudningar till kulturfrukostarna som kultur- och fritidsförvaltningen arrangerade vissa morgnar på Värmlands museum.

Det var alltid en intressant skara där. Det var nästan som speed dating inom kultur. Det var ett fantastiskt sätt att spinna vidare på sitt nätverk. Det var så jag träffade Kjell.

Han pensionerade sig som kulturchef 2002, så när jag väl träffade honom visste jag inte vem han var. Men även utan den vetskapen kunde man räkna ut att han var någon. När han äntrade rummet drogs alla till honom. Alla kände honom. Utom jag.

Det förändrades dock när jag väl hamnade bredvid honom. Vid det laget visste jag vem han var. Det är inte ofta man träffar någon med en så auktoritär aura som samtidigt är så varm och mjuk. Han visade ett genuint intresse för vem man var. Han såg alla. Från tjänstemän och politiker till den lilla kulturarbetaren med stora drömmar.

Efter det där mötet på kulturfrukosten träffades vi plötsligt ganska ofta i olika kultursammanhang. Han var bland annat aktiv i Frödingsällskapet som jag genom min poesi haft en del kontakt med genom åren.

Jag kallades vid ett tillfälle in som någon slags extern expert. De ville veta hur de kunde locka yngre förmågor och garantera föreningens överlevnad. Kjell var någon som gärna möttes över generationsgränserna. Han var inte någon elitistisk bakåtsträvare som inte kunde ta in ungas perspektiv. Han sprudlade av nyfikenhet och ville alltid lära sig något nytt utan att för den sakens skull svika det som varit. Han var en kulturbrygga mellan generationerna.

Nu har den bron bränts. Kvar finns bara aska. Men jag tror att Kjell har inspirerat många som tillsammans kan bygga en ny. Det är hans arv. Det är hans sista stora kulturgärning. Tack, Kjell.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.