Det ska genast sägas att Per Starkes bok Den florentinska liljan är ett storverk. Som en bok om idéhistoria, konsthistoria, religionsfilosofi, vetenskap och mycket mer är den sällsynt rik.
För den som varit i Florens stiger bilderna från staden fram och med boken i hand kan man vandra mellan de fantastiska byggnaderna, domen, baptisteriet, Medicipalatset och följa deras tillkomst samtidigt som vi får veta mycket om deras skapare. Här träffar vi Brunelleschi, Donatello, Michelangelo och Leonardo da Vinci bland många andra.
Som historisk roman håller boken dock inte riktigt måttet, tycker jag. Jag saknar färg och must, ljud och lukt. Människorna som skildras tänker och talar som nutidsmänniskor. Visserligen handlar boken om mycket välutbildade människor, aristokrater, vetenskapsmän som var mycket före sin tid, men de talade säkert inte som Starke återger. Det är naturligtvis ett dilemma om man ska arkaisera ett språk eller inte. Det kan försvåra läsningen, men ett mellanting framför allt i dialogerna hade varit ett alternativ, kanske. Dessutom skildras dessa höga dignitärer som om de vore ensamma i salarna. Jag tror de ständigt var omgivna av andra; tjänare, följare, sällskapsdamer. Ett myller.
Några huvudpersoner träder dock fram: Den mycket intressante teologen Nicolaus Cusanus som försökte ena den splittrade katolska kyrkan, mecenaten och bankmannen, Lorenzo de Medici, kallad Il Magnifico, och inte minst den stridbara Caterina Sforza som eventuellt suttit modell för målningen Mona Lisa och som inspirerade Botticelli till en av muserna i hans underbara målning Våren. Många andra viktiga personer drar förbi. Ett register i bokens slut underlättar för den vetgirige.
Boken är en exposé över fjortonhundratalet, förrenässansen och humanismens tid. Starkes plan är att skriva om Europas utveckling från 1400-talet till idag. Kanske en bok om varje århundrade? Jag kommer att läsa dem med intresse, men inte som romaner!
Anna-Karin Palms bok Jag skriver över ditt ansikte är också oerhört rik, men på ett helt annat sätt, sparsmakat, eftertänksamt. Anna-Karin skriver om sin dominerande och karismatiska mamma och vänder sig i de korta kapitlen hela tiden till henne, till ett du. Hon skriver om en komplicerad människa i ett försök att förstå henne, precis som hon parallellt försökte att förstå kvinnan som var ämnet för den stora boken hon arbetade med, Selma Lagerlöf.
Jag skriver över ditt ansikte inleddes när mamman diagnosticerats med Alzheimers. Tankarna var att dokumentera sjukdomsförloppet men arbetet för henne tillbaka till barndomen och boken blir alltmer självbiografisk. Samtidigt som den är en hyllning till modern blir det en bok om att bryta sig loss och skapa ett eget liv.
Samspelet mellan mor och dotter är ofta komplicerat och det blev det också i deras fall. Det uppstod en märklig konkurrens mellan dem trots att de var så olika. Anna-Karin fångar detta suveränt och det är inte förrän mot slutet, när mamman blivit helt beroende av hjälp utifrån som förhållandet mellan dem övergår i oförbehållsam kärlek och ömhet.
Det blev en gripande berättelse om en enastående kvinna som dottern skrev, men också om maken som gjorde mammans karriär möjlig. Läs den!