Vid änden av sjön

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Erika Bergkvist söker gärna upp en kyrkogård där hon vandrar runt, läser och tänker.
Foto: Gorm Kallestad

Jag finner mig själv på kyrkogården igen. Jag söker mig dit. Ofta. Var jag än befinner mig letar jag upp den och går runt, runt. Läser på gravstenar och tar in lugnet. Det är därför jag dras dit. För att det är tyst och stilla. Men också för att det är förutsägbart. Jag vet vad som finns där. När så mycket annat i livet inte är lugnt eller går att förutse måste vi hitta platser att vila. Där vi får tid att tänka.

Ser en kvinna långsamt gå med sin rollator för att stanna till i minneslunden. Hon är stilla. Sitter med huvudet nedsänkt. Helt ovetande om att jag studerar henne på håll. Det ser ut som att hon sitter med händerna knäppta en stund. Ber hon? Hon torkar sig i ögonen för att i nästa stund resa sig och gå. Jag ryser. Det var nog på grund av vinden.

Just den här kyrkogården är stor. Den berättar om många liv som börjat och slutat. Den ligger i änden av sjön. En del liv blev så oerhört korta. Andra fanns med längre än de levande kanske kunde drömma om. Det som för mig är mest sorgligt med ställen som dessa är att det finns plats kvar. För fler med en början och ett slut. Det finns plats för fler minnen, för fler berättelser. Men..., tänker jag. Det är ju faktiskt vackert också. Att det finns plats för dem som behöver en sista vila just här. Det visar på omtanke och framtidstro.

Två kvinnoröster pratar lågmält bakom mig. Ibland låter de långt borta, ibland nära. Jag hör inte vad de säger, men mumlet får mig att känna mig trygg när det blandas med ljudet från fågelsång och trädgårdsarbete. Bekanta ljud.

Kyrkogården som finns där jag växte upp är liten. Inte alls som den här. Den berättar inte så mycket för mig. Det gör mig på något sätt lite besviken. Men jag vet ju att platsen har en helt annan historia. Att den inte är tätbefolkad och att många kanske bara farit igenom. Stannat ett tag. Aldrig slagit rot så som jag gjort där. Inte blivit ett med själva vinden och vattnet och åkrarna. För mig är det omöjligt att lämna. Visst har jag lättat från marken ett tag, men det dröjer inte förrän jag är tillbaka nu. För att låta rötterna få fäste ordentligt igen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.