I Ekots lördagsintervju den 6 februari i år uttrycker Stefan Löfven (S) sin tillfredsställelse med det sätt regeringen hanterat sin coronastrategi. Det är ett fullständigt makalöst uttalande.
Inte minst mot bakgrund av den handfallenhet, handlingsförlamning och allmänna senfärdighet som hela tiden präglat regeringens göranden och låtanden och som resulterat i över 14 000 avlidna i Covid-19.
Först när dödstalen passerade 10 000 fick Löfven och Hallengren äntligen ändan ur vagnen med konkreta åtgärder i form av en pandemilag. Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell har kritiserats för att ha överskridit sina befogenheter i sitt ämbete och politiker för att passivt ha klivit åt sidan. Regeringen har hela tiden gömt sig bakom FHM utifrån det faktum att i Sverige sätter både lagstiftning och politisk praxis gränser för politikers möjligheter att direkt styra myndigheter. För utländska betraktare är denna svenska norm förvånande, eftersom den inte är den vanligaste förvaltningsmodellen världen över. Vad gäller coronapandemin har dock regeringen Löfven slutligen insett att denna modell inte fungerar särskilt bra och därför äntligen vidtagit nödvändiga åtgärder.
Vilka lärdomar och erfarenheter kan vi nu börja dra inför nästa pandemi, som kommer att inträffa förr eller senare lika säkert som ett brev på den gamla posten. Till att börja med kan inte FHM få springa solo som nu skett i den största nationella krisen sedan andra världskriget. Vidare måste testning och smittspårning komma igång direkt efter pandemins entré. Bristen på skyddsmaterial har varit direkt katastrofal till följd av en aningslös avyttring och nedläggning av tidigare beredskapslager.
En eftersatt och underfinansierad äldrevård har inneburit att de äldre på våra både kommunala och privata boenden dog först. På samma sätt ökade överdödligheten i Sverige under mars och maj 2020 med 220 procent bland invandrare från Syrien, Irak och Somalia till följd av bristande information. Ensamhet och en därav följande psykisk ohälsa för många både äldre och yngre har varit och är ett stort problem. Behovet av en krisberedskapsmyndighet med mandat att samordna andra berörda myndigheters insatser vid en pandemi eller annan nationell kris upplevs som överhängande.
Coronapandemin har på ett närmast obarmhärtigt sätt avslöjat Sveriges bristande krisberedskap vid pandemitillstånd.
Landets dysfunktionella hälso- och sjukvårdsorganisation med 21 fristående regioner har också blivit uppenbar. Avveckla regionernas ansvar för hälso- och sjukvården. Förstatliga sjukhusen och låt kommunerna efter en genomgripande kommunreform ta ansvar för primärvården. Då får vi också en naturlig koppling mellan äldrevård och primärvård.
Några positiva inslag finns dock i det hela.
Vi har fått en hög frekvens av hemarbete som resultat av en välutvecklad digitalisering i Sverige, vilket också möjliggör för många att flytta från jobbiga storstadsmiljöer. Tack vare L:s och C:s insatser i den olycksaliga januariöverenskommelsen har näringslivet fått hjälp med ekonomiskt stöd medan kultursektorn, besöksnäringen och idrottssektorn fortfarande har det jättetufft. I takt med den ökande vaccinationen har vi ändå möjlighet att se ljuset i tunneln och se fram emot ett Sverige ut ur denna drabbande pandemi.