Som att begå våldtäkt på Sandgrund. Så kallade dåvarande stadsbyggnadsdirektören Martin Edman förslaget till en museiutbyggnad på 80-talet. Men den futuristiska kongresshallen i Klarälven hade han sagt ja till i dag.
– Det var genomarbetat på många sätt och vis. Men den gigantiska byggnadskroppen passade inte in på Sandgrund, säger Martin Edman, pensionerad stadsbyggnadsdirektör om förslaget till kulturhuset på Sandgrundsudden.
Bakgrunden till en utbyggnad är brokig. Hösten 1983 briserade en stor konflikt på Värmlands Museum som ledde till att museichefen och landsantikvarien Hans Kruse avskedades. Cyrillushuset var med sin innergård, i sin tur, inte anpassat för ett modernt länsmuseums verksamhet. Kritiken om att museet inte höll måttet var omfattande – resurserna var för få. En översynskommitté tillsattes.
Kolossal byggnad
I februari 1985 presenterades kommitténs förslag och här sparades inte på krutet. Personalstyrkan på museet skulle i princip tredubblas under femårsperiod och museet skulle få en rejäl tillbyggnad ute på udden. Ett kultur- och konserthus på 7000 kvadratmeter för närmare 170 miljoner kronor ritat av Karlstadsarkitekten Janne Feldt, som bland annat ritat Stadsbiblioteket, Västerstrandskyrkan och Herrhagskyrkan.
– Det var en kolossal byggnad, minns Martin Edman som beskriver Sandgrundsudden som ett väldigt utmanande och spänstigt möte mellan land och Klarälven.
– Intrycket stärks av luftigheten kring udden och med den kolossala byggnadskroppen och dess tyngd försvann den här spänstigheten i stadsrummet.
"Som en våldtäkt"
Därför slog han ned förslaget i ett tjänsteyttrande till stadsbyggnadsnämnden. Och han skrädde inte på orden.
– Jag skrev att det är som "en våldtäkt på Sandgrund" i tjänsteyttrandet. Det kändes så på den tiden i stadsmiljösammanhang.
Han skrattar när han ser tillbaka på det i dag. Föga förvånande avvisades sedan kulturhusförslaget på udden.
– Det hade fungerat utomordentligt bra på en helt annan plats, det är ju trots allt ett känsligt läge.
Nytt formspråk
Tre år efter Sandgrundsförslaget, i juni 1988, presenterades ännu en bombastisk byggnadsidé. Den "futuristiska pråmen", som Martin Edman kallar den, var tänkt att ligga i vattnet utanför dåvarande Folkets hus, numera CCC.
– Det var väldigt futuristiskt, ett helt nytt arkitekturspråk. Glaset, pråmformen och grundplattan i älven hade ett formspråk som var helt avvikande.
Satsningen på ett nytt teater- och kongresshus på över 9800 kvadratmeter för 100 miljoner stod Folkets hus och K-konsult bakom. Byggnaden skulle vara 150 meter lång, 50 meter bred och 24 meter hög, likt en stor klippa i vattnet.
Även detta förslag sågades av kritikerna – museichefen, stadsarkitekten, länsantikvarien, länsarkitekten och Martin Edman själv – som menade att bygget bland annat skulle skymma den gamla stenbron.
– Ska det verkligen ligga här? Då begår man våld på älvgrenarna. Och är inte älven och vyn på stenbron lika heliga som Sandgrund? sa dåvarande stadsarkitekten Lars-Rune Bengtsson till NWT, i mars 1989.
Har bytt åsikt
Ett annat bakslag för planerna var av fysisk karaktär. Sanden som älven för med sig skulle kunna orsaka stora problem med erosion om vattenflödet förändrades. Martin Edman tyckte då att byggnaden hade passat bättre i Mariebergsviken.
I dag är han av en annan åsikt.
– Jag tycker det skulle ha varit uppkäftigt att ha byggt den i älven utanför Folkets Hus. Den hade en sådan personlig karaktär som klingade på ett futuristiskt sätt. Stenbron hade ju legat kvar, säger han och fortsätter:
– Det hade varit ett ännu större mervärde att få det här kongresshuset ute i vattnet.
Men inte blev det något futuristiskt kulturhus i älven. Några år senare utlystes en arkitekttävling för att få in förslag till en ny utbyggnad av Värmlands Museum. Vinnarförslaget ritades av Carl Nyrén och stod färdigt 1998. Folkets hus byggdes om till CCC och invigdes 1994 och dess nuvarande form stod färdig 2011.
Och Martin Edman berättar att han inte gjorde något tjänstyttrande när det futuristiska kulturhuset skulle upp i byggnadsnämnden, ordföranden hade våldtäktsformuleringen om Sandgrundshuset i färskt minne.
Hur ser du på den där liknelsen i dag, hade du formulerat dig annorlunda?
– Ja, det hade jag gjort, säger Martin Edman och skrattar.