Årets april var ovanligt kall, vilket inte innebar något hinder för rekordtidig sjösättning av Minerva, vår kära båt. Redan den tjugonionde var hon i sjön, putsad och fejad och vaxad, med nya dynor och nylackade durkar, och på valborgsmässoafton kunde vi begå årets båtpremiär. Varmt var det inte och grönskan bara en svag antydan i björkdungarna, men vi fick en sagolik övernattningstur.
Endast en gång tidigare i Minervas och vår historia har hon sjösatts i april – då en dag senare. Vi hade köpt henne strax före jul i Fiskebäck utanför Göteborg, och maken hade tillbringat ett antal veckoslut där under våren för att få henne klar för sjön. Och på valborgsmässoafton 2008 var det alltså dags. Veckan innan hade bjudit på sommarvärme, och trots hjälp av en son blev det en svettig historia att forsla mina kollin från Centralen till Lilla Bommens gästhamn – inte minst efter systembolagsbesöket på vägen – men till slut var vi framme och jag fick lov att ställa in mina attiraljer på det enda öppna caféet i hamnen. Sonen åkte hem för att komma tillbaka senare och äta premiärmiddag med oss, och jag gick för att köpa mat för tre dagars båtliv.
Jag hade bara gått en liten bit, då min mobil ringde och jag fick en skrikig, aggressiv människa i örat. Hon menade att jag – som för övrigt varit sist av tåget och då konstaterat att någon måste ha flyttat på min rullväska – hade tagit hennes väska och att hon nu stod på Centralen med min.
Hon skulle till Lund på fiiin fest, i hennes väska fanns kalasstassen, hennes tåg skulle gå om tjugo minuter, och hon krävde minsann att jag skulle se till att hon fick sin väska. I tid!!!
Trots att det i det läget var väldigt frestande att ta det extremt lugnt, rusade jag i ilfart så att svetten lackade tillbaka, hämtade väskan som såg precis ut som min, sprang uppför rulltrappan ut och på gångbron, genom hela Femmangallerian till Centralen och den biljettkassa där hon skulle stå. Och stod. Mycket elegant men helt utan hyfs; utan att vare hälsa eller tacka slet hon åt sig sin väska och rusade iväg till tåget med fem minuters marginal.
Efteråt tyckte jag att det var lite synd att hon upptäckte sitt misstag i tid. Det hade ju varit underbart att se hennes min när hon öppnade väskan och i stället för festblåsa och tunna skor med stilettklack hade fått hålla till godo med tjocktröja, underställ och raggsockor. Men för mig hade det faktiskt blivit ännu värre, för under seneftermiddagen slog vädret om, och det blev svinkallt. Den kylda champagnen och gravlaxen med nobissås var inte precis det vi längtade mest efter, men potatisen var i alla fall varm. Och vi var malliga över vår nya båt och hade en himla trevlig kväll bland flyttlådorna(!).
Menyn på årets premiärmiddag? En mustig och varm gulaschsoppa! Absolut gravlaxfritt!