Sandgrund – Karlstads älskade dansmecka

Ingen restaurang i Karlstad har väl varit så legendarisk som Sandgrund. Ett landmärke som inte bara lockade värmlänningar utan även långväga gäster. Restaurangchefen Morgan Ödman minns de många guldåren i danspalatset.

Kall Lax á la Russe, kycklingsuprème på risbädd med grönsallad och Coupe Premiär. Så såg premiärmenyn ut när Karlstads nya dansrestaurang öppnade den 27 maj 1960. Det hade då inte ens gått ett år sedan den omtyckta restaurangen i Stadsträdgården brunnit ner. Paul Jardeby, ägaren till Karlstads Byggindustri, som nyligen hade köpt restaurangen i Stadsträdgården bestämde sig för att bygga en ny, fast i en andra änden av stan.

Byggprocessen gick i raketfart och beskrivs närmare i boken Det var på Sandgrund vi mötte varandra (2013). I januari 1960 beviljades bygglovet hade och inte ens fem månader senare stod toppmoderna restaurangen Sandgrund klar, ritad av Uno Asplund på John Wästlunds arkitektbyrå i Karlstad.

– Sandgrund speciellt eftersom det var byggt så att det inte skulle finnas några pelare som skymde sikten, utan alla såg allting, berättar Morgan Ödman.

Tre olika menyer

Han hade precis slutat åttan när han 1962 började på den nya restaurangskolan på Tjäderskolan och Klaraborg. Tre dagar i veckan var utbildningen teoretisk och tre dagar praktisk. Morgan Ödman drömde om att utbilda sig till servitör och gjorde sin praktik på Sandgrund.

– Min far var privatchaufför på Svenska rayon i Älvenäs och det var många representationsmiddagar på Sandgrund då. Han talade om vilken fin restaurang det var och det var säkert bidragande till mitt val.

På den tiden stod maten minst sagt i fokus på Sandgrund. Tre olika menyer fanns varje dag restaurangen höll öppen, vilket var just varje dag.

– Det var en lunchmeny och sedan en ny matsedel klockan tre trots att det inte kom en enda gäst och sedan en ny matsedel igen klockan sju. När det var dans var det dessutom danssupé och det var det tre dagar i veckan.

Personalstyrkan i köket var därför inte liten, runt 15 personer arbetade där. Dessutom fanns silverputsare, personalkokerska och personaluppasserska.

Satsade på dansband

Av förklarliga skäl gick det något knackigt för restaurangen när nya ägarna, Baldakinen group, tog över 1970. Man förändrade menyerna, tog bort lunchen och höll stängt de kvällar då det inte var dans, vilket man inledningsvis hade tre kvällar i veckan. En viktig förändring var att rätterna blev billigare och det, tillsammans med en ny musikinriktning gjorde att restaurangen blev folklig.

– Under 1960-talet hade man haft stora orkestrar som spelade. De kom från Jugoslavien, Tyskland, Belgien och Italien och stannade här en månad eller två. De spelade underhållningsmusik fram till 21 och sedan bytte de om och spelade mer dansant musik. Men det är klart att hade man varit här en gång så kanske man inte gick hit igen för att dansa när det var samma band, säger Morgan Ödman och fortsätter:

– I stället satsade man på svenska dansband och det blev succé direkt. Man tappade inte heller den gamla publiken utan kompletterade bara med den nya.

Blev chef som ung

Med undantag för sin militärtjänstgöring 1967 hade Morgan Ödman jobbat på Sandgrund under 60-talet. Han hade jobbat upp sig till att bli hovmästare 1972, och året därpå fick han förfrågan att som 24-åring bli chef över hela restaurangen.

– Baldakinen började bli ett restaurangimperium i Sverige då och gjorde stora satsningar. Jag tänkte över beslutet i en vecka och tackade ja. Sedan blev jag kvar i 35 år till.

Visst var det tufft att vara så ung och bli chef över sina kollegor men Morgan Ödman fick ett bra stöd av sin arbetsgivare. Det var sällan några stora problem med personalen.

– Vi hade fin sammanhållning och roligt tillsammans. Det var dock svårt att få tag i bra personal. När det gick som bäst var vi 60 stycken fast anställda, även om inte alla var på heltid. Vi kunde ha 110 personer på lönelistan.

Värmlandsbanden lockade

Storhetsperioden för Sandgrund var lång från slutet av 1970-talet, hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet. När antalet danskvällar höjdes från tre till fem i veckan började den riktiga "Baldakineneran" som Morgan Ödman kallar det.

– Publiken kom i massor och under hela 1970-talet och 1980-talet hade vi många uppträdanden. Hela svenska eliten var här. Vi kunde ha 450 till 500 som hade förbeställt och det slutade med att det kom 800 gäster. Då gällde det att ha bra logistik och ett välfungerande kök.

Morgan Ödman berättar att när trycket var som högst kunde matsalen vara förbeställd så mycket som två veckor i förväg. Givetvis var det de svenska banden som lockade mest och allra mest Värmlandsbanden.

– Sven-Ingvars var ju outstanding. Jag började föra statistik om restaurangen 1973 och fram till 2003 hade de spelat 175 gånger på Sandgrund.

Även Vikingarna och Sten och Stanley lockade de danssugna. Personligen hade Morgan Ödman ett annat favoritband.

– Good Timers från Stockholm. De var ett dansband men hade ett litet annat stuk med blås.

Inga åttatimmarsdagar

Sandgrund blev även vida känt i hela Sverige genom radioprogrammet I afton dans.

– I början bandades de men sedan sände man live från Sandgrund. Senare gjorde man en dokumentär om Sandgrund på tv.

Med ett sådant högt tryck på restaurangen var det knappast några åttatimmarsdagar för Morgan Ödman.

– Det var jobbigt, det kan jag erkänna. Av den anledningen var min fru Ulla-Britt hemmafru, annars hade det inte fungerat. Hon hjälpte till i restaurangen ibland, med att putsa kristallkronorna.

Söndagarna och måndagarna var lediga dagar och därmed heliga. Likaså hade Morgan Ödman en lång semester på sommaren, då tempot var lugnare på Sandgrund.

Trenden vänder

Men storhetstiden fick sitt slut. Under senare delen av 1990-talet vänder siffrorna nedåt. Publikens intresse för dansbandsmusiken minskar.

– 1998 stängde vi på tisdagar, så det blev en dag mindre i veckan. Det blev ohållbart annars.

Han tittar i sina böcker med statistiken från restaurangen, för även om han lämnat ifrån sig nästan allt material som menyer, foton och gästböcker till Värmlandsarkiv, har han behållit dessa hemma.

– Den här onsdagen i mars 1998, då hade vi bara 108 besökare, en omsättning på 20 000 kronor. Det är inte mycket.

Den negativa trenden fortsätter, trots flera moderniseringsförsök. I början av 2000-talet stängde man även på onsdagarna.

– Men det gick ändå att driva Sandgrund med bra resultat på tre dagar i veckan. Men man minskade ju tyvärr på personalen och fick ta in extra när det väl kom ett stort band som Lasse Stefanz och spelade.

En era tar slut

Men 2003 tar eran Sandgrund slut och blir omdöpt till Blue Moon Bar. Nu satsas det på att göra restaurangen till nattklubb.

– Tidigare hade det varit 16 servitriser och en bar med en eller två bartendrar. Nu blev det i stället tolv bartendrar, åtta barbacks och en servitris.

Morgan Ödman fortsatte jobba i några år till men gick i pension 2008. I dag ser han tillbaka på guldåren med Sandgrund med glädje.

– Sandgrund blev ett så känt varumärke för så mycket gott. Lars Lerin har ju till och med kvar namnet. Vi har tillfört mycket till Karlstad, helt klart.

På Sandgrund rådde under Baldakinens era slipstvång, vilket uppskattades av de allra flesta besökarna tror Morgan Ödman. De flesta var uppklädda till tänderna när de kom dit för att dansa.