Den vilda jakten på paketet

Krönikor
PUBLICERAD:
Tim Sterner kontaktade Postnord som i sin tur bad hans ombud att göra en eftersökning, men inte heller detta gav resultat.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Efter ett år med pandemin har hemmiljön inte blivit någon exotisk djungel att utforska. Man känner sig inte direkt som en äventyrare när man förflyttar porslin från diskmaskinen till köksskåpen. Man kan inte svinga mellan skåpluckorna som mellan två lianer. Även om tanken ibland har slagit en när isoleringen gjort en lite tokig.

Nyligen fann jag mig dock som huvudperson i ett mysterium som faktiskt utspelar sig innanför hemmets fyra väggar.

Okej, det kanske inte rör sig om någon storslagen blockbuster. Det är snarare en obskyr independent-rulle vars minimala budget kommer från en misslyckad kickstarter-kampanj där de enda bidragsgivarna är fyra släktingar. Typ så. Men man får nöja sig med det lilla.

Det hela kretsar kring ett paket. Jag får en notifikation på mobilen om att ett paket jag beställt har levererats till min brevlåda. Efter en snabb inspektion av innehållet i postfacket på lägenhetshusets entréplan kan jag konstatera att jag inte alls fått ett paket i min brevlåda. Besvikelsen hugger till som en kniv mellan revbenen.

Jag sätter mitt hopp till att de kanske markerat det som levererat men att det i själva verket lämnats till närmsta postombud. Men ingen avi kommer. Jag kontaktar Postnord som i sin tur ber mitt ombud göra en eftersökning. Det ger inget resultat.

Det enda alternativet som finns kvar är att paketet faktiskt har levererats. Men till fel person. Tanken hade slagit mig, men efter flera dagar borde väl denne ofrivillige mottagare ha gjort mig medveten om detta? Att personen ska ha bestämt sig för att behålla paketet känns inte särskilt troligt med tanke på innehållet. En samling tarotkort. Här känner jag ett behov av att förklara bakgrunden. Jag har alltid varit väldigt intuitiv och fått budskap via tecken och symboler så tarot blev en självklar kanal för mig. Detta är dock inget jag är särskilt öppen med, men för berättelsens skull outar jag mig själv som flummis.

Jag skäms inte, men när en granne helt plötsligt knackar på dörren efter några dagar och står där med mitt flumpaket så tänker jag för ett ögonblick att det kanske hade varit bättre om paketet slarvats bort längs vägen. Vad kommer de tänka om mig? Att jag sitter i lotusställning på golvet om dagarna och lägger tarot omgiven av rökelse och kristaller. Riktigt så är det inte. Men det kan jag ju inte förklara. Då blir det ännu konstigare.

Jag tänker plötsligt på alla smeknamn man har för grannar man inte känner. Fitnessparet som alltid är klädda som träningsinfluencers, tigerbalsamtanten som alltid stinker tigerbalsam och ballongfamiljen som hade ballonger på dörren så länge att de började brytas ned.

Kommer vi nu att bli kända som tarotfamiljen?

Där är berättelsen slut. Vilken cliffhanger, eller hur? Tyvärr vet jag inte hur den fortsätter i grannarnas huvud. Vill jag ens veta?

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.