Det påhittade munspelet

Krönikor
PUBLICERAD:
Det är viktigt att inte förlora kontakten med barnet inom sig. Vuxenvärlden är en ganska grå och inrutad tillvaro.
Foto: Christine Olsson/TT

Till det här numret av tidningen har jag intervjuat skådespelerskan Maja Rung som ursprungligen kommer från Karlstad. I fjol kunde vi se henne som Märta Colt i julkalendern och just nu är hon aktuell i andra säsongen av Jägarna.

Under vårt samtal började jag tänka på min starka debutroll som trekantiga gubben i Krakel Spektakel. Även om det bara var en dagisuppsättning så tog jag det på fullaste allvar.

Jag hyllades för min improvisationsförmåga av pedagogerna. Det visade sig nämligen precis innan premiären att mitt munspel var på vift. Jag gjorde då det enda logiska; formade händerna som om jag höll i ett munspel och låtsades spela.

Eftersom munspelet bara var för syns skull så fungerade min lösning strålande. Publiken märkte inte av min räddning. Det var också ett bra betyg. Om man har improviserat utan att publiken noterat improvisationen så har man lyckats.

Efter uppsättningen fick vi delta i ett lotteri där vinsterna var rekvisita från föreställningen. Alla ville ha den flygande trumman. Det var jag som hade glädjen att ta med den hem. Det var en bra dag. Jag minns naturligtvis inte allt, men mycket av det har etsat sig fast i hjärnan.

Jag har försökt bära med mig kreativiteten och improvisationsförmågan jag hade då. Fantasi är annars en bristvara bland oss vuxna. Jag glömmer aldrig dagen då jag inte kunde leka mer. Jag satt med mina actionfigurer och gjorde mitt yttersta, men det var plötsligt bara plastbitar som slogs mot varandra. Det var ett traumatiskt ögonblick. Jag minns att jag med uppgivenhet i rösten sa till min mamma att det inte gick längre. Barndomen tog slut där och då. Bara så där.

Men känslan finns kvar. Det är viktigt att inte förlora kontakten med barnet inom sig. Vuxenvärlden är en ganska grå och inrutad tillvaro. Vi måste kunna bejaka våra inre barn och färglägga alla rutor. Det är inte så noga att det hamnar innanför linjerna. Det krävdes att jag själv skulle få barn för att inse det.

Jag har tidigare under mitt vuxna liv varit ganska tvångsmässig. Allt skulle vara perfekt. Men sedan sonen kom känns det inte så viktigt längre. Att se honom måla påskbrev med stora drag, helt utan hänsyn till konturerna, kändes befriande. Det känns som att han lär mig minst lika mycket som jag lär honom.

Utan fantasi och improvisationsförmåga hade vi aldrig klarat av de omställningar vi tvingats göra hittills under pandemin. På sätt och vis är livet som det där påhittade munspelet. Man får använda det man har och göra sitt bästa för att hålla allting igång. The show must go on.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.