Så stod han där

Krönikor
PUBLICERAD:

Jag vet att det är klyschigt. Som i en romantisk film. Det är så man vill kräkas ibland liksom. Men det var precis så. Han bara stod där en septemberkväll coronaåret 2020. Jag vet, det är inte längesen även om jag får det att låta så. Men det är precis så det känns, som att det gått lång tid sedan vi sågs första gången.

Var det något jag tänkte var omöjligt under coronans år så var det att jag skulle bli kär. Jag menar, man skulle ju helst inte träffa fler än de man bor med (i mitt fall enbart mig själv) så oddsen var ju extremt dåliga.

Men efter en “hoppsan-följning” på Instagram och en konversation som hade alla rätt, en vilja att ses snabbt så att vi inte slösade bort tid på något som ändå inte skulle bli mer än en tråkig dejt som vanligt, då sågs vi. Hemma hos mig. Ja, jag vet att det inte rekommenderas att bjuda hem okända män, tro mig jag har fått bannor från mina vänner, men vi lever under en pandemi och så vidare. Sittande i min soffa spenderade vi en kväll och pratade. Sedan åkte han hem och jag visste inte riktigt vad som hänt mig.

Efter prat i fem-sex timmar och ingen mat var jag sjukt hungrig och i behov av att berätta för någon om min kväll. Snabbt gick jag igenom mina vänner i huvudet och insåg att det bara fanns en jag kunde ringa vid klockan tolv på natten en lördag. Min studerande kompis Emma skulle garanterat vara vaken. Så jag ringde Emma. Vi bestämde träff på en hamburgerrestaurang och när klockan slagit ett hade jag med lysande ögon öst ur mig fler ord än genomsnittssvensken gör på en vecka.

För plötsligt stod han där. I min hall. Lång, mörk och med en röst jag alltid kan stå ut med (jag råkar tycka att rösten är avgörande). Efter den kvällen som gick alldeles för snabbt var jag lite gladare. Typ hela tiden. Jag var så förvånad över att det finns killar som honom. “Hallå! Titta vilket praktexemplar jag hittat. De finns!”, ville jag basunera ut och glatt vinka med hela armen mot människor jag mötte.

Plötsligt stod han där och jag vet inte ens när det blev vi. Var det när vi sågs fjärde gången? När jag berättade för mamma och pappa att jag träffat någon (vilket jag senast gjorde när jag var 15 år), när han fick träffa min bästa vän, när han log mot mig första gången? Det spelar egentligen inte någon roll, för nu är jag hemma.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.