Jag sitter och skriver på den internationella kvinnodagen och min första bok handlar verkligen om en modig kvinna, samekvinnan Elsa, i Ann-Helén Laestadius bok Stöld.
Vi möter Elsa redan som nioåring då hon blir vittne till en händelse som kommer att prägla henne för livet. Hon får se en ökänd granne som alldeles nyss dödat hennes egen älskade renkalv, stoppa på sig dess ena fjuniga öra, det med renmärket.
Tjuvskytten upptäcker henne och visar med en gest längs halsen vad som kommer att hända henne om hon avslöjar honom. Det går mer än tjugo år innan Elsa vågar berätta vad hon sett.
Familjen hittar den stelfrusna Elsa vid den döda kalven men hon håller tyst, vågar inget annat, och inte kommer polisen när föräldrarna anmäler vad som skett. De kommer aldrig när samerna anmäler stölderna och slakten som sker. Konflikterna har pågått i åratal mellan renskötande samer och bybor som vill exploatera renbetesmarken. Livsrummet för samerna blir allt snävare och många lägger av med renskötseln. Självmorden bland unga samer ökar stadigt.
Och fortfarande delar man upp sysslorna i kvinnligt och manligt. Elsa växer upp och vill bli renskötare som sin far och brodern Mattias, men möter mycket motstånd bland sina egna. Inte kommer hon att orka dra renar som de vuxna karlarna!
Ann-Helén Laestadius levandegör dessa förhållanden på ett verklighetsnära sätt. Hon skildrar vardagslivet i samebyarna. Seder och bruk, fest och vardagsliv, och inte minst fördomar från båda folkslagen. Hon kryddar språket med många nordsamiska uttryck och ord som ger must åt berättelsen, men kanske försvårar läsningen något, en randanmärkning som väger lätt för detta är en mycket läsvärd och spännande berättelse, nästan en kriminalroman.
Den andra boken, Roy Jacobsens och Anneliese Pitz bok Mannen som älskade Sibirien, handlar verkligen inte om modiga kvinnor! Tvärtom! Den första kvinnan i berättelsen dyker upp först mot slutet av denna spännande skildring av mandom, mod och morska män.
Det var Roy Jacobsens namn som fångade mitt intresse, han som skrev de underbara böckerna om öborna vid Norges nordkust, De osynliga och de två fortsättningarna, Vitt hav och Fartygets ögon. Men inte trodde jag att jag skulle bli så fascinerad av hans skildring av den tyske entomologen Fritz Dörries äventyr i Sibirien i mitten av 1800-talet. Men det blev jag.
Till en början irriterade jag mig oerhört på att författarna envisas med att ange det latinska namnet på varje fjärilsart som Dörrie fångar, men det har ett syfte. Det är nämligen en oerhörd bedrift som Dörries och hans medhjälpare genomför under hela tjugotvå år i det outforskade landet, och mängden artbeskrivningar ger verklighetsprägel åt den i övrigt äventyrsbetonade berättelsen.
Dörries förkroppsligar artonhundratalets vita mansideal. Erövraren som tar och fångar det han vill ha. Här skjuts tigrar och björnar och rövare. Här skeppas underbara hjortar och andra rara djur till Europas djurparker och museisamlingar. Föremål och kläder från olika sibiriska folkslag samlas in och seder och bruk beskrivs. Inte minst beskrivs den omväxlande naturen. Landskapet runt Vladivostok och längs floderna Ussuri och Amur under sommar och vinter skildras så att man får lust att uppleva det själv.