Strongt, Kristinehamn och Säffle!

Krönikor
PUBLICERAD:

Länge såg kommunerna i Värmland väldigt lika varandra ut när det gällde floran av kommunala nämnder och styrelser. Utan att vara helt säker påstår jag till exempel att länets 16 nuvarande kommuner från starten på 1970-talet hade varsin kulturnämnd.

Jag har med hjälp av kommunernas hemsidor – tala om skiftande kvalitet – tittat på läget idag.

Och hur är det ställt? Det är bara att konstatera att kulturnämndsfanan är halad nästan överallt. Endast två av Värmlands kommuner har idag kvar renodlade kulturnämnder. Dessa två undantag, berömvärda i mina ögon, är Kristinehamn och Säffle.

En mellanform tillämpar Karlstad och Årjäng som kör med varianten kultur- och fritidsnämnd. Region Värmland har en kultur- och bildningsnämnd, också det en slags halvmesyr.

Har kulturens en starkare ställning i en kommun när den hanteras av en egen nämnd, av en kulturnämnd? Eller saknar en sådan organisatorisk fråga i praktiken betydelse? Ja på första frågan, nej på andra frågan; dessa svar är självklara i mina ögon.

För att ta ett belysande exempel på ett ”nämndlöst” dagsläge:

Hos Eda kommun hanteras kulturen (inklusive biblioteksfrågorna) politiskt av kommunstyrelsens serviceutskott, som har ytterligare 20 ansvarsområden. Här samsas kulturfrågorna med bland annat räddningstjänsten, vatten- och avloppsfrågorna, ”fordon/översyn och bilvård”, renhållning och avfallshantering, förvaltningen av kommunens skogar och mark, flyktingmottagandet, fastighetsjuridiken samt ett stort antal andra frågor som är ”kopplade till verksamhetsområde samhällsbyggnad”.

Läggs kulturfrågorna i ett utskott under kommunstyrelsen, så får detta minst två konsekvenser. Ingen av dem är önskvärd. Det första är att ledamöterna-ersättarna i ett sådant utskott enligt kommunallagen måste hämtas ur kommunstyrelsen. Ingen utanför denna trånga krets kan sålunda komma ifråga. Stängd är alltså dörren för kulturintresserade personer, som kunde tänka sig att sitta i en nämnd med enbart kulturfrågor men inte vill vara med i ett utskott som måste ta hand om ett konglomerat av frågor – se exemplet Eda ovan.

Den andra konsekvensen, direkt riskfylld, är att utskottsmodellen ökar tjänstemannamakten. I en kommun som har lyckats väl med sin personalrekrytering är det kanske ingen fara på taket. Då behöver ett minskat inflytande från de folkvalda inte gå ut över kommuninvånarna. Men handlar det om motsatsen, att rekryteringen inte varit framgångsrik, kan det bli nog så problematiskt för medborgarna.

Ett enkelt mått på hur en kommun värderar kulturen utgör den biblioteksplan som varje kommun enligt lag (sedan 2013) ska ha och fortlöpande uppdatera. Fastställs denna flerårsplan av kommunfullmäktige, signalerar det att kommunen betraktar denna kulturella hörnpelare (= biblioteken) som en viktig angelägenhet.

Stannar biblioteksplanen upp hos kommunstyrelsen, är signalen den motsatta. I ett par kommuner i länet inser tydligen inte beslutsfattarna detta. Det är rätt illavarslande.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.