Skrynklig med patina

Krönikor
PUBLICERAD:
När Siv lämnade familjen fattade Gunvor Sand Edwall beslutet att det inte skulle bli någon mer katt förrän hon blev så gammal så att hon inte orkade eller ville resa mer. Men visst fanns planer om en ny katt. Katten på bilden är inte Siv.
Foto: Vadim Ghirda

I början av seklet lät vi vår älskade katt Siv gå över till de sälla jaktmarkerna. Hon var sjutton år, en aktningsvärd kattålder, och hade levt ett skyddat liv som innekatt med undantag för de första tio somrarna, som hon tillbringade hos vänner på landet.

Siv blev mycket omhuldad; ja i ärlighetens namn rätt bortskämd, och hon belönade vår omvårdnad och kärlek med mycket och varm tillgivenhet. Hon åldrades värdigt, blev med tiden lite långsammare i rörelserna och lade väl på sig något kilo, men det var bara under hennes sista månader som vi upplevde henne som gammal, och då var hon mycket sjuk. Lilla kissen!

Det mesta med Siv var bara ren glädje, men att ha ansvar för ett djur innebär också vissa begränsningar, och att till exempel resa bort krävde noggrann planering med att ordna kattvakt – någon pålitlig person som helst skulle bo tillsammans med Sivandivan eller åtminstone ägna ett antal timmar varje dag åt henne. Så när hon lämnade oss, fattade jag beslutet att det inte skulle bli någon mer katt förrän jag blev så gammal så att jag inte orkade eller ville resa mer. På den tiden såg jag det som en självklarhet att även jag skulle komma att åldras med värdighet och få en lång ålderdom tillsammans med min man och min nya katt.

Kanske är jag på väg dit. Att jag åldras är det ingen tvekan om – men med värdighet? Spegeln talar sitt tydliga språk, och egentligen har jag inget emot att det syns att jag är gammal. Det är ju som det är men tar sig andra uttryck än jag hade trott. Tidigare har jag aldrig reflekterat över rynkighet men plötsligt kan jag – som har haft en föreställning om att jag är ganska slät - se rynkor överallt på kroppen, alltså inte bara i ansiktet. Maken och jag dokumenterar våra kalla utomhusbad flitigt, och jag lägger stolt (skrytsamt?) ut våra bilder i sociala medier. De där bilderna är väldigt avslöjande, om man säger så, där vi poserar i starkt vårvinterljus (i baddräkt!), och jag kan nog tycka att det är modigt i dessa ungdomsfixerade tidevarv och därför också viktigt. Jag är snart sjuttiotvå år, så här ser jag ut och det är varken konstigt eller fult!

Att ta avsked av vår älskade katt var en stor förlust för mig. Och förlust är precis vad det handlar om, livet och åldrandet. Man förlorar sin ungdom. Det är vänner som går bort. Familjemedlemmar. En älskad partner. Ett husdjur. Spänsten i benen. Någon tand. Man ser sämre. Hör sämre. Krämporna blir fler och tar över. Till slut förlorar man sitt liv - det enda man har.

Men än så länge är kroppen lojal – om än skrynklig och med patina. Det gångna året har gett oss alla många tillfällen att träna på att åldras genom att tvingas avstå från än det ena, än det andra. Och om inte pandemin ger sig snart, blir det kanske läge att ersätta de uteblivna resorna med en ny katt!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.